Utan enighet stannar Sverige – det är vi eniga om
På min sida i politiken är vi eniga. Det är det viktigaste av allt. Politik är att enas. Det är vi också eniga om.
Vi är till exempel helt eniga om att uppnå miljömålen 2030 genom att öka utsläppen och ha ny kärnkraft 2050. Därför stimulerar vi nu konsumtionen av diesel och bensin vid pump med skattesänkningar och bekämpar utbyggnaden av vindkraft. Vi har också fått hejd på övergången till elbilar.
Om allt detta är vi eniga på min sida i politiken. Men på ingen av dessa punkter finns någon enighet i den rödgröna röran på Magdalena Anderssons sida i politiken.
På min sida är vi också eniga om att lånefinansiera skattesänkningar för landets höginkomsttagare och dra in på sjukpenning och arbetslöshetsersättning för låginkomsttagare. Sådana fiskala åtgärder är bra för Sverige och vi tar ansvar. Där är vi eniga.
Om låginkomsttagare får för mycket bidrag blir de nämligen lata, medan höginkomsttagare blir flitiga av skattesänkningar och sätter fart på hjulen. Det är ingen åsikt, det är Nobelprisbelönad nationalekonomisk vetenskap.
Men i den rödgröna röran finns ingen enighet i ekonomiska frågor. Ta bara en sån sak om att V vill att våra flitiga miljardärer skulle behöva betala mera skatt än andra. Där råder total oenighet i den rödgröna röran, med C och S på vår sida medan ytterkantspartierna MP och V vill ha skadliga skattehöjningar. Så går det när man gör sig beroende av ytterkantspartier.
På min sida i politiken är vi också eniga om att 100 000 fler arbetslösa under mandatperioden inte är vårt fel. Men också här är oppositionen oenig, särskilt med oss.
Vad vi egentligen också är eniga om på min sida är att hårt arbetande vita medborgare måste ha valfrihet i form av bättre skolor för sina barn, helst privatiserade skolor som hämtar sin vinst från skattemedel. Att L och SD tycks ha avtal med annan innebörd gills inte. Det var en åtgärd för att få L att hålla käften om SD, så den överenskommelsen är inte vatten värd. Så vi är i sak eniga där också. Dessutom står C på vår sida när det gäller vita barns valfrihet till bättre skolgång.
När det gäller barn är för övrigt vi på min sida i politiken eniga om att vissa barn ska åka i fängelse från 13 års ålder, att vi följaktligen måste bygga barnfängelser. Och eftersom vi enats om att en större andel av underklassen bör sitta i fängelse har vi också enats om att expandera den svenska fångpopulationen från nuvarande 6 000 till 40 000 intagna. Då blir vi bäst i Europa, slår med råge länder som Ryssland och Belarus.
Men hur ser det ut i den rödgröna röran när det gäller dessa banbrytande reformer? Total oenighet som vanligt. De kan inte ens enas om att de är oeniga.
På min sida i politiken är vi fullt eniga om att utländska våldtäktsmän, mördare och gängkriminella ska utvisas ur landet. Därför har vi arbetat intensivt för att få fram lagar som på ett tidigt stadium möjliggör förebyggande deportering av sådana individer som befinner sig i riskzonen att bli våldsförbrytare, nämligen viss sorts invandrare.
Det var vi helt eniga om på min sida i politiken, men också med Magdalena, så att den rödgröna röran blev oenig även där, tills vänstervriden journalistik kom dragandes med en bebis och några tonårsflickor som stod på tur för förebyggande deportering till Iran.
Då sviktade det något i leden även på min sida i politiken. Men vi bevarade enigheten, vilket alltid är viktigast. Principen var rätt och lite bebissvinn får man räkna med och inte låta sig komma ur kurs till följd av vänstervriden journalistik.
Men den där incidenten fick oss snabbt att på min sida i politiken också enas om att det på riktigt blivit dags att ta itu med journalistproblemet och den ökande tendensen till oförskämt vänstervinklade frågor till makthavare. Behöver det ens påpekas att den rödgröna röran är helt oenig?
Utrikespolitiken är mindre viktig för där vinner man inga val. Men på min sida i politiken var vi fullständigt eniga om, och är fortfarande, att Israels åtgärder mot islamistiska terrorister i Gaza var proportionerliga svar på den terror som islamisterna riktat mot Israel.
Men i den frågan råder kaotiska motsättningar i den rödgröna röran. Där förs ett groteskt gräl om att beskriva Israels rätt att försvara sig mot befolkningen i Gaza med rent antisemitiska termer som ”folkmord”. Vilket vi på min sida med vämjelse och full enighet tar avstånd från.
Vi är också eniga om att inte sätta betyg på USA:s president eller hålla seminarieövningar om så kallad internationell rätt. Vi är helt eniga om att demokrati och kristendom skulle göra susen i Iran. Men i den rödgröna röran käbblas det vilt om ”folkmord”, ”anfallskrig” och så kallad internationell rätt.
På punkt efter punkt kan vi alltså på min sida i politiken uppvisa en stark och obruten enighet i alla de frågor som en duglig regering måste ta ansvar för. Utan enighet stannar Sverige.
Medan vår opposition också på punkt efter punkt visar att de inte är mogna att ta ansvar. Eftersom de inte är eniga.