Om det är synd om kungligheterna måste vi genast avskaffa monarkin
Monarkin överlever för att vi tycker synd om människorna som bor på slotten.
Tänk vad de sliter för oss! Tänk alla resor och långtråkiga middagar!
Ständigt påpassade, aldrig får de strosa runt i stan som vanligt folk.
Privatliv? Glöm det!
Och så vidare. Vi hanterar orättvisan i deras privilegier genom att ömka dem, en känsla som kungafamiljerna kan utnyttja, för den man tycker synd om ger man sig inte på.
Men visst! Det strider mot de mänskliga rättigheterna att en person ska födas in i en roll hen aldrig bett om, att inte själv få välja sina vägar i livet.
Trots detta verkar de flesta trivas rätt bra med sina kronor och tiaror. Det är få som frivilligt lämnar den gyllene buren.
Men sen finns det ju en och annan som man faktiskt måste tycka synd om.
Som den norska prinsessan Märtha Louise, född 1971.
Hon är kung Haralds och Sonjas förstfödda men ändå den hopplöst sysslolösa tvåan. Reserven.
– Jag har aldrig velat bli kunglig, säger Märtha i Netflix-dokumentären Rebel Royals. Jag har aldrig trivts med det här.
Det är lätt att säga om man inte ser att alternativet skulle kunna vara ett liv med hårt kroppsarbete och ont om pengar – men okej, jag tror henne.
Det är skillnad mot hennes snubbe, shaman Durek. Denna oefterhärmligt bossiga operettfigur vill inget hellre än bli kunglig, och blanda sina påstått magiska vätskor med det påstått magiska blå blodet.
Samtidigt tycker Durek väldigt synd om sig själv, som måste lära sig titulaturen, att bocka, att inte stolpa runt i cowboystövlar på slottet. För att inte tala om hur han sårats av kungafamiljens rasism.
Och de ondsinta medierna!
Vi i medierna anses alltid vara värst, samtidigt som kungligheterna är helt beroende av oss. Den dagen vi slutar skriva om dem, är de slut.
Ju mer de ingifta egotripparna – Diana, Meghan och nu Durek – gnäller på om hur illa behandlade de blir, desto tystare blir Europas infödda kungligheter.
Kronprinsessan Victoria har helt slutat prata, numera lägger hon bara handen på hjärtat. Det räcker för att vi journalister ska låta folket susa av beundran.
Om det verkligen är synd om kungligheterna måste vi genast avskaffa monarkin för deras skull. Vi kan ju inte låta människor lida för att vi har ett behov av pompa och ståt, konservativa traditioner och ett statsskick där landets högsta titel går i arv inom en familj.
Det finns ingenting som de blåblodiga fruktar mer än just detta, att vi ska befria dem från deras martyrskap.