Sprit och urin visar vilka vi verkligen är
TIRANA. Min gamle vän Josif Paparisto möter 48 svenska rektorer på flygplatsen i Tirana och jag tänker på ordet lagom.
Språktidningen har gjort en undersökning om vilket ord svenskarna tycker är bäst. Lagom vinner med stor marginal. Ingen är förvånad. Vi svenskar betraktar oss som sansade och förnuftiga, eftertänksamma i en värld av galenskap och överdrifter.
Josif å andra sidan säger att hans land består av primitiva och för sitt häftiga lynne beryktade bergsstammar. Huvudnäringen är röveri. Man överfaller fredliga resenärer som plundras in på guldplomberna.
Så beskrev den svenske journalisten Sven Aurén Albanien på första sidan i sin reportagebok ”Europeisk orient”. Den publicerades 1936. Josif som är guide och tolk citerar med vällust Aurén. Rektorerna från 48 svenska folkhögskolor skrattar, inte för högt och inte för tyst, ganska lagom. De har kommit till Tirana för konferens och lära sig lite om landet som kommunisterna höll i ett järngrepp från 1945 till kollapsen 1991. Jag är med för att berätta om min bok om Europas Nordkorea, fast Albanien under Hoxha var nog en hårdare diktatur.
I den varma kvällen promenerar vi med rektorerna genom Kvarteret, den del av Tirana där diktatorn Enver Hoxha och de övriga kommunistiska ledarna levde isolerade från landet de styrde. Två gator, ett område på 400 gånger 400 meter mitt i staden.
En betongbunker markerar gränsen till Kvarteret.
Så skyddade sig eliten mot sina egna medborgare och så skulle landet skyddas mot inkräktare. Hoxha lät bygga 700 000 bunkrar i ett land med knappt tre miljoner invånare. Eller 170 000, uppgifterna varierar.
De fanns överallt och gav landskapet en dyster, surrealistisk atmosfär.
Bunkrarna bekräftade omvärldens syn på albanerna som en krigisk nation, och albanernas självsyn som ett sällsynt tappert folk, alltid redo att försvara sin självständighet.
Tirana har förändrats till det bättre sedan jag var här senast. Renare. Snyggare. Mäktiga plataner skänker skugga och gör staden grön. De nya skyskraporna är vackra och originella. På gatorna rullar märkligt många Range Rover, Mercedes och Audi, största modellerna. Den organiserade brottsligheten är stark och ökänd, korruptionen svår.
Självsyn är ofta ett bedrägeri. Vem kan beskriva sig själv? Sitt land? Vi svenskar pendlar ständigt mellan pösmagad självgodhet och flagellantiskt självförakt.
Människor och nationer visar vilka de är genom de oreflekterade handlingarna och ordvalen. Vardagens självklarheter.
Promenerar man i en park i USA ser man sannolikt en skylt med extremt detaljerade ordningsregler. Så är det i ett land där tilliten mellan människor är obefintlig.
Och tänk alla skyltar som upplyser om att man inte får ta med pistol in i kommunhuset eller kontoret: noll tillit kombineras med vapenfetischism.
Utan handfasta bevis vågar jag påstå att det finns gott om skyltar med ordet ”Verboten” i Tyskland.
I Hongkong kan man se skyltar med instruktioner om hur man lämpligen rör fötterna under promenad i en park. Och beskäftiga instruktioner om hur man beter sig i rulltrappan.
– Vilken skylt anser du bäst speglar Albanien? frågar jag Josif.
Han funderar en stund.
– Borta vid Lana finns en som säger att man inte ska pinka under bron.
Lana är en blygsam kanal, ibland kallad ”flod”. Den delar staden i två delar.
Vad berättar en sådan skylt? Att folk beter sig som om de fortfarande lever på vischan? Att de är ouppfostrade och ohygienska?
Eller att det saknas offentliga toaletter?
Några dagar innan jag reser till Tirana besöker jag Hedemora som är det svenskaste som finns, det som Ebba Busch kallar ”hjärtlandet”. Dalarna. Järnhantering. Epatraktorer. Mysig dialekt.
Stadshotellet är en vacker ljust gul byggnad i två våningar från slutet av 1800-talet. Bredvid entrén mot Stora torget finns herr- och damtoaletterna. I det svenska hjärtlandet har bägge samma skylt:
”Ingen Alkohol på toaletten”