Det är ett under att Tiffany McKenzie existerar
WADSWORTH, Nevada. Tiffany McKenzie bor i reservatet som tillhör Paiutefolket och arbetar nattskift på stormarknaden Walmart borta i Fernley.
Fernley ligger utanför reservatet, bara några minuters bilresa bort. Under veckorna ser Tiffany till att hon kommer hem till frukosten och kan vinka av barnen som ska till skolan.
På helgerna arbetar hon ett par timmar extra för att tjäna lite mer.
Wadsworth är en dammig håla nedanför Pah Rah-bergen som är dammiga och bruna och där enda växtligheten är små buskar, dammiga och grå.
1 500 paiutes bor i reservatet, hur många som bor i Wadsworth vet inte Tiffany. Ett par tre hundra kanske. Sista veckan i augusti dånar 70 000 turister in i reservatet, den överväldigande delen vita, de flesta amerikansk medel- och övre medelklass. De ska till saltöknen Black Rock där de bygger en stad för en veckas fest och droger, seminarier och lek: den heter Burning Man och är världsberömd.
När veckan är slut river de staden.
Paiutes är inbjudna till festen, en del tackar ja, andra inte. En man som heter Jo-Jo säger att han for dit en gång men han kände sig inte hemma. Det var inte hans division.
Jo-Jo jobbar som parkeringsvakt uppe i Nixon när Burners, så kallas de som deltar i festen, stannar till i sista samhället med sina husbilar och stora jeepar. Han får 20 dollar i timmen, har en röd plaststav att peka med och vill inte bli fotograferad.
– Kameran tar din själ, säger han.
Jo-Jo brukar gå i kyrkan på söndagarna. Senast bad församlingen för människorna i Gaza, att Herren ska förskona dem från hunger och lidande. När Jo-Jo lämnade kyrkan slog det honom att det som sker i Gaza, det drabbade också paiutes.
– Men nu för tiden har man större kanoner.
Borta i saltöknen där de vita dansar och festar uppstår ibland små tromber, virvlar av damm som plötsligt rör sig över slätten i den dirrande hettan. Det är hemlösa andar som hälsar de levande.
Den kändaste massakern på paiutes inträffade tidigt på morgonen den 12 september 1865 när kavalleriet red in i en by och sköt barn, kvinnor och män som låg och sov. Tidningen The Owyhee Avalanche rapporterade:
”...varje officer och menig jagade skalper och bekämpade de flyende djävlarna … alla som hittades dödades…”
De mördade fick aldrig någon riktig begravning.
Därför virvlar deras andar i öknen där technomusiken dånar.
I en turistbroschyr läser jag att Paiutefolket aldrig utsattes för ”fullständig omlokalisering”. Det är en omskrivning för fördrivning av människor från deras hem. Samma broschyr säger att paiutes har ett ”utmanande förflutet”. Det är en omskrivning för folkmord.
Så förvandlas gårdagens monstruösa brott till dagens meningslösa floskler.
Hur kommer Gaza att beskrivas om 150 år?
Ukraina?
Aldrig ska vi glömma, brukar det heta. Men strax blir folkmordet ännu en intressant aspekt av turismen. Krakows judar mördades av nazisterna. Nu säljer man trädockor föreställande judar i det som var stadens judiska kvarter. Paiutefolkets land med dess berg, berömda Pyramidsjö och saltöken är platsen för hajkare och världens största party.
Och de som är kvar av folket som en gång levde här.
Tiffany McKenzie är vad man förr kallade halvblod. Pappa irländare, mamma paiute. De gamla pratar ibland om historien, säger hon, men inte gärna med utomstående. Det förflutna smärtar för mycket.
Tiffany är ett mirakel. Hennes liv hade aldrig blivit till om just hennes förfäder hade slaktats när kavalleriet jagade paiuter i bergen och på slätterna.
Hon är en varm kvinna, har lätt till skratt, rör kärleksfullt vid sonen Brylen. Han är 16 år.
– I framtiden hoppas jag kunna vara med och försörja familjen, säger han.
Turistbroschyren skriver att ”alla” paiutes delar en önskan att göra framtiden bättre än det ”utmanande” förflutna.
– Tack för att du kom förbi, säger Tiffany McKenzie.