Pekas ut som dödsstöten för svensk idrott
Brenning: Förblindade av miljardärens löfte om 100 miljoner
Den 26 april kommer svensk tennis räddas eller svensk idrott fördärvas.
Så låter debatten inför tennisens stora uppgörelse.
En maktkamp där 100 miljoner utlovade kronor har överskuggat alla relevanta frågor.
Finansmannen Christer Gardell har satt hela den svenska idrottsrörelsen i gungning med sitt löfte till svensk tennis. 100 miljoner kronor över fem år som ska lyfta tennisen sportsligt igen – om Gardell på årsmötet i april i praktiken själv får peka ut den nya styrelsen.
Riksidrottsförbundet har reagerat kraftfullt och lovar i en skrivelse till tennisförbundet att se över stadgarna för att stoppa vad de bedömer är otillåten påverkan. Personerna bakom initiativet tycker i sin tur att löftet inte är mer dramatiskt än när ett politiskt parti lovar att sänka skatterna eller satsa mer pengar på sjukvården.
Men stormar gör det.
”Förändra svensk idrott för all framtid”
Olof Lundh beskriver, i Dagens Industri, mötet den 26 april som ”ett datum som kan förändra svensk idrott för all framtid” samtidigt som den inte minst i tennissammanhang profilerade journalisten Jonas Arnesen i Epoch Times avfärdar kritiken om ett demokratiskt hot som ”rent nonsens” och i stället målar ut Gardell som en frälsare.
Oavsett vad man tycker riskerar årsmötet att bli prejudikat för hur svensk idrott i fortsättningen fungerar, men att debatten kring tennisförbundets framtid har förvandlats till en fråga om paragrafer, lagrum och kronor är en förlust för alla.
Inte minst då de 100 miljonerna i det här sammanhanget inte kommer kunna göra någon betydande skillnad.
2015 uppskattade det brittiska tennisförbundet att det (i deras system) kostar i genomsnitt 3,2 miljoner kronor att utbilda en tennisspelare från 5 till 18 års ålder. Om de här nya svenska tennismiljonerna uteslutande satsades på talangutveckling hade det räckt till 31 brittiska spelare.
För 16 år sedan.
I dag hade de där 3,2 miljonerna bara gett dig drygt fem år på Good to Greats tennisakademi utanför Stockholm. Enbart bidraget som tennisförbundet redan i dag får från Riksidrottsförbundet är också större än Gardells utlovade tillskott.
För att möta den här oron har Gardell, i en intervju med Epoch Times, flaggat för att det finns fler intresserade finansiärer. Men vilka, och hur mycket de vill bidra med, kan han inte berätta.
Ännu mindre vet vi faktiskt om finansmannens syn på spelarutveckling.
Bra juniorer men dåliga seniorer
Det alla parter verkar kunna komma överens om är att svensk tennis lyckats ta sig till en position där vi kan utmana på juniorsidan igen, men att det efterföljande steget till senioreliten är för stort och för dyrt. Därför uteblir alla seniorframgångar.
Bland Christer Gardells vallöften finns därför ett utbyggt stödsystem (ekonomiskt stöd, träningsläger och internationella tävlingsresor) för äldre juniorer men en överhängande risk är att det är problemformuleringen som är problemet.
Miljardären lovar nämligen också ökade resurser till talangutveckling, lägerverksamhet, datainsamling och tränarstöd i hela landet. Fler unga spelare ska identifieras och följas systematiskt med hjälp av data och tränarutvärderingar, regionerna ska få mer resurser, klubbarna stärkas genom ett certifieringssystem och tävlingsutbudet i Sverige öka.
Men det finns idrottsforskning som visar att tidig specialisering (som generellt ökat i takt med att barnidrotten tillförts större resurser) ofta lett till att det skapas just bra juniorer, men inte nödvändigtvis lysande seniorer. Barnen blir klara snabbare men inte för den sakens skull bättre spelare.
Nu låter det som om Gardell vill använda samma medicin igen men i ännu högre dos och risken finns att initiativet bara kommer förstärka ett redan haltande system. Att det blir ytterligare 100 miljoner försvunna kronor ner i en bottenlös önskebrunn.
Börjar tappa utövare vid åtta års ålder
Finansmannen säger att upplägget hans allierade går till val på är inspirerat av den italienska tennismodellen där han förklarar deras nio herrspelare bland de 100 främsta i världen som ett resultat av ett ”systematiskt arbete med unga talanger”. Samtidigt är sanningen att idrottsutveckling oftare är krokig än rak och sällan följer orsak och verkan-logiken.
Ta den allra bästa italienska herrspelaren som exempel, världstvåan Jannik Sinner. Han hade tennis som tredjesport när han växte upp och började först som 12-åring faktiskt satsa eftersom han var för tanig för att kunna bli den alpina stjärna han egentligen drömde om. Som junior spelade han sedan inte någon av de största internationella turneringarna och rankades aldrig bättre än 133:a i världen.
Ska du försöka fånga in alla möjliga talanger i tidig ålder måste nätet vara så stort att inte ens en åttaårig alpintalang faller utanför, systemet så förlåtande att det inte puttar bort talanger (som det alpina höll på att göra för italiensk tennis då Sinner faktiskt lade undan racket under en period) och kulturen så öppen att de som har slutat ändå kan komma tillbaka.
Då räcker 20 miljoner om året inte långt. Då krävs mängder av inspirerade barn och ledare, men i dag är antalet tennisklubbar i Sverige (knappt 400) tillbaka på nivåerna från 1960 (som mest fanns det 939 klubbar år 1985).
Den här breda rörelsen går inte att skapa med pengar och därför borde kortsiktiga ekonomiska tillskott inte tillåtas vara den centrala frågan inför ett viktigt årsmöte. Det borde vara långsiktiga visioner och kompetens – för det är precis vad svensk tennis behöver.
Svenska tennisförbundet behöver bredda en sport som började som ett kunganöje men blomstrade när det blev en folkidrott. Det är dit den måste igen. Bort från eliten och prydliga finansiärer i dyra kostymer, till guppiga grusplaner, rödstänkta overaller och svettiga ungar.
I dag börjar svensk tennis tappa de utövare den ändå lyckats fånga in redan från åtta års ålder, och mellan 10 och 15 år försvinner hälften av alla pojkar.
Hur ska barnen lockas till tennisen, hur ska de stanna och vilka verktyg samt pedagogik ska användas för att föda och göda den glädje och kompetens som krävs? Kan Gardells grupp svara bättre på de utmaningarna än nuvarande styrelse borde de väljas, men jag har inte sett någon fråga någon av parterna om det ännu.
Alla har fullt upp med att prata om pengar.
