”De skrev elaka saker efter att jag slog ut Kalla”
Publicerad 2025-05-11
En snilleblixt gav Marcus Nilsson segern i Mästarnas mästare.
Men... han var inte riktigt så briljant som det verkade i tv.
– De tog inte med allt som egentligen hände, säger han.
Totalsegraren låter nollställd inför frågan som ställs på telefon. Genidrag? Han gjorde väl det enda rimliga i finalduellen mot Nilla Fischer?
Volleybollspelaren Marcus Nilsson låg efter fotbollsspelaren inför banans näst sista hinder, den i programserien ofta återkommande minnestavlan med brickor i fyra färger vars ordning ska återskapas en bit bort.
”Jag såg inget alternativ”
Fischer gjorde som sina föregångare, hon memorerade en serie färgbrickor åt gången och förde in dem på redovisningstavlan. Nilsson la i stället en färg åt gången på minnet: röda först, sedan blåa och gula. Med dem på plats var det bara att fylla i resten med vita brickor.
Låter det rörigt i text?
I Mästarnas mästares final var det ännu svårare att notera, men effekten var uppenbar. Nilsson gick ikapp och förbi Fischer och sköt hem sedan segern med pilbåge.
– Jag kopplade inte att det fanns andra sätt att göra på, säger han.
Du hade alltså inte sett tidigare säsonger och klurat ut en alternativ plan?
– Nej, jag såg inget alternativ. Vi tappade otroligt mycket tid i lianbanan mellan tavlorna, vi hängde och slängde mycket mer än vad de tog med i programmet.
”Vi är inte jättebra skyttar”
Allt gick ändå inte enligt plan, utan du sätter två brickor fel. När du får det påpekat korrigerar du dem utan att vända tillbaka till den första tavlan. Hur klarade du av det?
– Hahaha. Jag svingade visst tillbaka för att jämföra med originalet, men de klippte bort det. Lite märkligt, det såg ut som att jag hade stenkoll, men så bra hade jag inte memorerat alla tjugoen.
Höll ni på länge med finalbanan?
– Ja, bågskyttet ska vi inte tala om. Herregud vad länge vi stod där. Det ser ut som att vi är ganska hyfsade på att skjuta pilbåge, men det är vi inte.
Vad tänkte du när trean Johan Elmander sprang in och sprutade ner dig med champagne?
– Det var overkligt. Jätteroligt men svårt att ta in.
Lika förbryllade torde många tittare ha varit. För på vägen fram till finalen var Marcus Nilsson underlägsen Charlotte Kalla (längdskidor) och Tobias Karlsson (handboll). Han tog bara högst avsnittspoäng en gång och hamnade i tre av fyra nattdueller – men vann dem allihop. Med blixtrande händer snappade han till sig glasstavarna och skickade ut Marcus Oscarsson (kanot), Kalla och Karlsson.
”Ska jag be sambon släcka?”
– Jag låg i bottenträsket nästan hela tiden. Det var en tuff resa. Men poängsystemet de har är det svårt att ta sig upp när du väl hamnat långt ner i tabellen, säger han.
Nattduellen... vad var det frågan om?
– Eller hur långsamma var de andra? Nej, jag skojar. I min idrott handlar det om millisekundsreaktioner. Som försvarande lag i volleyboll har du tre-fyra olika vägar att gå när deras passare får bollen. Vi måste reagera, ställa om och flytta oss. Jag antar att reaktionsförmågan kommer därifrån.
Hade du tränat nattdueller från start?
– Nej. Hur gör man det ens? Ska jag be min sambo släcka lampor? Jag är lika förvånad som alla andra över att nattduellen gick så bra.
Något förändrades i programmet när du slog ut Kalla. Hur upplevde du det?
Reaktionerna: Oh my God!
– Det var märkligt att preppa sig för nattduellen mot henne. Oavsett resultat vore det en stor händelse för mig: antingen var mitt äventyr över, eller så var den som alla trodde skulle vinna ute. Så fort kvalet var över stod vi deltagare och produktionsteamet i chock.
Vad sa ni till varandra efter nattduellen?
– Jag tyckte att det var jättetråkigt, hon vore en värdig vinnare. Samtidigt är jag tävlingsmänniska, så jag tänkte inte ge upp min plats om jag kunde hålla mig kvar. Jag slogs med näbbar och klor.
Vad sa folk hemma efter att avsnittet sänts?
– De hade klippt mitt i nattduellen, så man fick gå en hel vecka och hålla masken. Alla på jobbet bara ”oh my God, vad händer, ska du slå ut Kalla?”. Den veckan var det mycket reaktioner.
Och när det väl hade hänt?
– Klart att det var delat. Det kom lite elaka kommentarer på sociala medier. De skrev att om jag var en riktig man borde jag ha lagt mig.
Då hade Charlotte blivit rasande, väl?
– Såklart. Ingen idrottare hade accepterat om en annan sa ”du kan få ta min plats”.
Heter Marcus, inte Max
I höstas sa du till volleybollförbundet att du ”går in med en ödmjuk förväntan då alla andra deltagare verkligen är superatleter”. Vilken spelad ödmjukhet.
– Nej, de är ju superatleter. Ingen gjorde bort sig, utan kom extremt vältränade. Sedan kunde jag aldrig drömma om att nå det resultat som jag gjorde.
Intervjun lider mot sitt slut, men en grundläggande sak behöver redas ut: Vad heter egentligen vinnaren av Mästarnas mästares 17:e säsong?
På många sajter står inte förnamnet Marcus utan Max.
– Det är en gammal historia. Polarna på gymnasiet kallade mig Max av någon anledning. När jag sedan kom till grekiska Iraklis (2006-2009, reds anm) körde vi med smeknamn på tröjorna. Då blev det Max igen. Så när någon kallar mig Max och jag vet att det varken är gymnasiepolare eller Iraklis-fans, så är det uppenbart att de inte känner mig.
Ska ni i mästargänget ses igen?
– Ja, vi har en planerad återträff i maj-juni. Det blir kul.
Tack för intervjun, Max.
– Tack ska du ha.