Micke Leijnegard: Jag blir bara förbannad
Publicerad 2025-05-04
I 17 säsonger har han hyllat och lovordat svensk idrott som programledare för ”Mästarnas mästare”.
Det är äntligen dags för motsatsen.
Nu ska Micke Leijnegard berätta vad som gör honom heligt förbannad.
– Nio år på tv-sporten blev för mycket. Jag gillar inte sport längre, säger Leijnegard.
Han ska snart komma till sitt ärende, men vill först varna kräsna läsare. Nej, SVT-profilen kommer inte att nå samma frenesi som Marianne Mörck gjorde i en tidigare del av serien ”Idrottsgalen”, där skådespelaren piskade upp en storm mot fotbollsspelares frisyrer.
”Den är helt enkelt orimlig”
– Den var jätterolig. Det blir inte den här. Jag lanserade en programidé en gång, ”Sveriges tråkigaste man”, om mig själv. Ja, du fattar.
Okej. Men vad gör dig idrottsgalen?
– I hela mitt liv har jag stört mig på den där ”trumpismen”, att second place is the first loser, att idrott handlar bara om att vinna. Den är helt enkelt orimlig.
Du får nog utveckla.
– Jag har ett sportintresse kvar och det är barndomsstaden Skellefteås hockeylag, AIK. På 50-60-talen skapade de en egen stil. Snabb, vacker klapp-klapp-hockey, Rekord-Magasinet gjorde ett specialnummer, Lasse Björn darrade av skräck, barnen i Stockholm ville ha ”myggkedjeluvor” som Skellefteås Akka Andersson. Men de vann inte. Tog tre SM-silver, när Tumba-Djurgården vann sina guld. Och glömdes bort. Nu är de ett topplag igen, spelar snabb, vacker klapp-klapp-hockey, och har inte missat slutspel sedan 2008. Nio finaler och fyra semifinaler. ”Det betyder väl ingenting”, utbrast en SVT-kollega häromdagen. ”Allt handlar om att vinna SM-guld. Ni vann bara tre under den perioden, Växjö fyra. Alltså är deras verksamhet bättre.”
”Då är allt meningslöst”
Hur tog du det?
– I ren ilska räknade jag fram en snittplacering för topplagen de 17 senaste åren. Skellefteå var överlägsna med 3,9.
Ah. Då övertygade du honom såklart.
– Ointressant, sa kollegan. Som alltså, om man ska ta hans resonemang på allvar, menar att alla lag förutom Skellefteå, som är regerande mästare när detta skrivs, skulle ha lagt ner sin verksamhet i april 2024. Allt de har gjort är i så fall meningslöst.
Vad handlar idrott om då?
– Om att tävla. Jag har suttit ner med våra största idrottare och väldigt få skulle skriva under på att allt handlade om att vinna. Ingemar Stenmark sa att det aldrig var intressant att komma etta, utan att få till den perfekta svängen. Att testa sig, utmana gravitationen. Jag tror det är urmänskligt, vi gillar att utvecklas.
”De historierna är bättre”
Förbiser du inte att många ändå har en försiktig dröm om att ändå bli bäst, ungefär som lottköparen som vet hur statistiken ser ut men ändå hoppas på miljarden?
– Det finns en sporre i att se hur långt man kan nå. Ta Tingsryd. Eller Almtuna. De engagerar en hel bygd. Företag sponsrar, tanter och gubbar jobbar i korvkioskerna, vuxna tränar barnlagen. Men de kommer inte att vinna SM-guld. Så varför håller de på? Sluta säg så där, det är orimligt.
Jag ska ändå försöka slå in en kil i ditt resonemang. Kan det inte finnas en liten, naiv dröm kvar i alla som idrottare om att de trots allt kommer bli bäst i slutändan?
– Enstaka individer kan tro att de ska bli bäst i världen. Jag har haft förmånen att plocka russinen ur kakan, Stenmark, Foppa, Kalla, Magdalena Forsberg, Anja Pärson och några till har off cam sagt att ”jo, jag märkte att jag var bra och kunde vinna OS-guld”. Men de är försvinnande få. De flesta har aldrig ens tänkt tanken. Mattias Sunneborn blev fyra i längdhoppsfinalen när Carl Lewis tog guld. För honom fanns det inte i föreställningsvärlden att han skulle vinna, ändå tyckte han att det var fantastiskt. Ofta är de historierna bättre. Då gör det mig förbannad att man tror att vinna är allt.
”De med diagnoser”
Vad kommer tanken om att segern är idrottens mål ifrån?
– Det är en kulturfråga. Vi är indoktrinerade från väst. De som utvandrade till USA var de med diagnoser, hahaha, de som inte kunde sitta still. De kunde aldrig nöja sig, de måste vara vinnare för att stå ut. Men svensk idrott är sprungen ur arbetar- och nykterhetsrörelsen, en massa utarbetade satar som behövde något kul att göra. Klart att de ville vinna en närkamp, göra ett mål, men de gick inte runt och sa ”jaha, tvåa, då behöver du inte komma tillbaka nästa gång”.
Har inte du drivit på utvecklingen genom att leda ett program som lär oss att man inte bara ska vara en mästare, utan en mästares mästare?
– Jo, jag har stört mig på tävlingarna från dag ett. Jag tackade nej först, men min chef förklarade att det inte var ett sportprogram, utan att vi skulle få träffa idrottarna på riktigt. Jag gav det en chans, men hade inte så höga förväntningar. För jag hade intervjuat dem när de var aktiva. Då sa de inte så mycket…
”Ska vi acceptera dopning?”
Så vad hände?
– Andra dagen drack jag kaffe med Wassberg, Per Elofsson och Anders Gärderud och de berättade helt fritt om sina liv. Då insåg jag att det här kommer bli succé. Så jag ringde hem till chefen och bad om ursäkt. Men...
Men?
– Men så kom första nattduellen där en fick åka hem. Och jag tänkte att nu gör vi precis fel. Det är en tv-sjuka, att folk ska slås ut, att tittarna inte skulle klara av ett program utan en påklistrad motor. Jag har tjatat om det här varje år, men aldrig fått gehör.
Och om vi kokar ner allt till en slutsats?
– Den har jag redan sagt. Idrott handlar inte om att vinna. För i så fall ska vi ju acceptera att de vinner till varje pris, alltså fuska? Då kan vi väl tillåta dopning också? Nej, jag blir bara förbannad.
I ”Idrottsgalen” sätter vi grubblande människor på gnällbänken och låter dem klaga fritt på allt som berör sport. Därför vill vi höra dina klagomål. Finns det en särskild regel eller ett beteende som irriterar dig? Kommentera gärna härunder eller mejla kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se. Och du, vi har haft väldigt många utbrott över filmande fotbollsspelare och pyroteknik, så ta gärna exempel från andra sporter. Ju mer specifikt desto större chans att komma med i nästa del.