Rydén: Sporten har aldrig känts mer hotad
VAL DI FIEMME. Vi minns Kalla, Olsson och de vita sagorna från förr.
Nu är skogen brun, snön konstgjord och framtiden osäker.
Det är 20 år sedan starten – men aldrig har sporten känts mer hotad.
Minnet är vitt. Verkligheten är brun.
Det här är klassisk svensk idrottsmark. I den italienska dalen vid foten av Dolomiterna har det skördats framgångar i ett kvarts sekel.
Marie-Helen Westin blev Billan med hela svenska folket och så väl Torgny Mogren som Gunde Svans namn finns inpräntat från gulden 1991.
Jag minns snön. Den låg tung över träden. Den bäddade in spåren. Den gjorde allt tyst. Så där som snö kan göra.
Jag minns Kallas genombrott.
Det var ju här hon slog igenom – i en backe som badade i vitt. Det var som en saga. En svensk 20-åring som klev förbi Virpi Kuitunen och stack i från. Rakt in i svenska folkets hjärta.
Jag minns Johan Olssons femmil.
Hur han gjorde ett ryck som ingen trodde skulle hålla, hur han åkte och stretchade sina triceps längs vägen och hur en jagande Dario Cologna föll. Allt omgärdat av de snötäckta grenarna. Den där känslan av vinter på riktigt.
Konstgjord andning
Snart är det förhoppningsvis dags för nya guldkantade sagor att skrivas. Det är bara fem veckor kvar till OS.
Men när jag står på samma stadion där så mycket svensk idrottshistoria skapats blickar jag ut över en dal med två ansikten. Landskapet är ett lapptäcke av brunt och vitt – vissa granar är snötäckta bara till hälften, som om vintern börjat måla men sedan tappat orken.
För de där snötäckta granarna som syns i tv är en kuliss. På dalens skuggsida viner nämligen snökanonerna. De försöker täcka det som naturen inte längre klarar själv. På andra sidan skiner solen mot en brun bergsvägg.
Avslutningen av Tour de Ski närmar sig för tjugonde gången. Ett jubileum med smutsiga kanter. Snön är importerad, tunn, framtvingad. Som ett spår av något som varit.
Arrangörerna i Val di Fiemme kämpar. De gör ett jättejobb för att få till både en touravslutning och ett stundande OS.
Det ska gå, säger Fis. Den klassiska klättringen ska avgöras även i år.
För tack och lov blev det minusgrader till slut, det var möjligt att ge vintern en konstgjord andning. Snökanonerna går på högvarv.
Men varje år blir det svårare. Varje år närmar vi oss gränsen för vad som går att rädda.
Spåren som leder till backen blir smalare och smalare, smutsigare och smutsigare.
I vanliga fall brukar man kunna bygga upp hela området på toppen av backen – men i år har snön inte räckt till. Plusgraderna har legat på länge. Den där sista, signifikativa väggen har varit hotad in i det sista. Den delen av Alpe Cermis som åkarna ska upp för har varit helt stängd i veckan, trots att det är högsäsong för utfrösåkningen. Enligt uppgifter fanns det så sent som för en vecka sedan en oro för om det skulle gå att genomföra alls.
Just det som är problemet
Samtidigt är det här bara början.
Inom loppet av en månad ska samma landskap stå värd för både Tour de Ski-avslutningen, Marcialonga och så kronan på verket: de olympiska vinterspelen.
Allt på konstsnö.
Och kanske är det just det som är problemet.
För även om de lyckas – hur ska man få fler att vilja utöva en sport som kräver så mycket? Hur ska nästa generation få upp ögonen för längdskidåkning när den inte längre är lättillgänglig?
Där landslagsåkare måste lämna landet för att få bra träningsförutsättningar – som Moa Lundgren, som åkte till Davos för att förhållandena i Sundsvall inte höll. Där det internationella skidförbundet Fis tvingas höja den övre gränsen för tävlingsorter – från 1 800 till 2 000 meter över havet – för att kunna garantera snö.
Det är som konstgjord andning och alla vet att det bara håller en viss tid.
Det som en gång var sportens mest nytänkande skapelse – en Tour de France på snö – har blivit något vi knappt längre känner igen. Varken i form eller miljö.
Och de där vita vinterbilderna vi minns från Kalla, från Olsson, från Northug – de blir just det.
Minnesbilder.
Saker man måste söka upp på Youtube.
Snart kanske de inte bara känns avlägsna.
Snart kanske de är omöjliga.