Vi äter en panerad fisk med succéförfattaren för att förstå varför samma idrott plötsligt gör henne eldfängt rasande.
Och varför hon aldrig kommer kunna se Truls Möregårdh i ögonen.
19-åringens serve chockar Truls
0:17
– Man kan säkert sätta dit mig som en hycklare, säger Amanda Romare och klyver fisken på lunchtallriken.
Sedan följer ett men.
Följt av en halvtimmeslång vidräkning med allt som gått snett inom idrotten, hur den vackra världen solkats ner av smutsiga pengar och flata mähän.
Amanda Romare. Foto: Robin Lorentz Allard
För långsamt internet
– Fotbollen räddade mitt liv. När jag var yngre skilde sig mamma och pappa. Vilket gick bra. Men sen blev det bonusfamiljer och tonår för mig och min syster vilket var ganska jobbigt. Då var det Radiosporten och kärleken till Hammarby som fick mig att orka fortsätta. Jag är en ångestdriven person, men fick som elvaåring rutiner av sporten. Varje kväll. Jag köpte streamar från TV4 trots att vi hade så långsamt internet att jag inte kunde se matcherna, bara höra ljuden. Jag var så lycklig.
Och nu?
Författaren spetsar en potatishalva, lutar sig framåt.
– Folk kommer säga att jag är en godhetsapostel. Men det är för att jag älskar sporten som jag stör mig på den. Jag blir provocerad så in i helvete av vissa saker.
Kungen hade uppe frågan
I februari 2025 inledde Fredrik Wikingsson artikelserien ”Idrottsgalen” med ett utfall mot fotbollsspelare som gestikulerar besviket efter att en lagkamrat skjutit i stället för att passa. Kölhalas ska de allihopa, ansåg programledaren, eller i mildaste fall bänkas.
Sedan dess har en räcka offentliga personer medverkat. Magdalena Andersson, Horace Engdahl, Miriam Bryant. Vad som inte rapporterats är svallvågen av nej som dränkt oss under det här halvåret. Obesvarade sms, hånskratt, men också artiga celebriteter som betackat sig. Kerstin Ekman var för krasslig, Christine Meltzer för förälskad i all idrott för att skälla, Andrev Walden för upptagen.
Kungen?
I ett mejl hälsar hovet att de ”haft frågan uppe för diskussion” men ”tyvärr avböjer”.
Hovets svar.
”SKENDRÄNK MIG!”
Efter filmatiseringen av ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, SVT-programmet ”Tvångstango” och den kommande romanen är Amanda Romare mer aktuell än dem alla. Inbjudan till henne var därför defensiv, skriven med förbehållet att hon ”rimligen inte har tid, men...”
Hon svarade rappt.
Och randade ner fyra spontana men svavelosande angreppsvinklar: golfaren Patrick Cantlays kepsvägran, apolitiska idrottare, Truls-incidenten och det urballade tonläget i sportkrönikor. ”Från att man lite lugnt berättade om vad som händer runt om i världen så är det nu DRA MIG BAKLÄNGES, SKENDRÄNK MIG OCH ÅTERVÄCK MIG FRÅN DE DÖDA. SÅ BRA VAR MATCHEN I GÅR” härmade hon.
Det var lika känslosvallande som svårbegripligt, så därför sitter författaren i Aftonbladets lunchmatsal i Stockholm och broderar ut sina resonemang.
”Jättebesviken på Jörgen”
– Vi kan börja med LIV-touren. De som jobbar inom vården ser ett högre värde utöver lönen. Jag ville tro att golfen inte bara var ekonomiskt driven, men folk som redan var väldigt rika gick till Saudiarabien för pengarnas skull. Jag tog det jättepersonligt när Henrik Stenson kunde ha blivit kapten för Ryder Cup, men valde LIV och miljonerna. När Jon Rahm ryktades dit sa Rory McIlroy ”nej, nej, jag har pratat med honom och det kommer inte hända”. Men det hände. Alltså måste Jon ha ljugit för Rory.
Hon stånkar.
– Det är så fucked. Folk i Saudiarabien blir fängslade stup i kvarten för att de har skrivit något på sociala medier. Vi måste väl stå upp för någonting annat än pengarna? Om jag hade fått hundra miljoner för en fet bokrelease i Saudi hade jag inte kört på det.
Du kan ju säga att du gör det för att stärka kvinnornas position där.
– Det är bullshit. Jag blev jättebesviken på Jörgen Persson som blev förbundskapten för deras landslag i bordtennis.
Mynnar ut i en spiral
Romare ser den större bilden: den geopolitiska förflyttningen, hur acceptans för folkförtryckande regimer kan köpas för smulor av statskassan, men upplever också en personlig kris.
– LIV-spelarna får vara med i Ryder Cup nu. Det är deprimerande. Jag börjar inse att... gud, jag har inte mycket gemensamt med golfspelarna. Den tanken leder till att jag ifrågasätter hela mitt engagemang för sporten. Och jag brukar finna livslust i det engagemanget, så allt mynnar ut i en existentiell spiral.
Är golfen värst?
– Det är samma sak med fotbollen. Nu blåser vindar som får mig att fråga varför jag står där och hejar på dem. Varför bry sig när vi är så olika, när de är jätterika killar som gör vad de vill? Det är läbbigt att fastna i de frågställningarna.
Foto: Robin Lorentz Allard
En konstpaus. Mer mat. Sedan tycks orden nå hela vägen in i kvinnan som yppat dem, hon som var reporter på Radiosporten en gång, och genast ansätts hon av motstridiga tankar.
”Något mörkt har satt klorna i det”
– Det är lätt att sitta här och käka rödspätta och påpeka saker. Idrottare utsätts för sjuk press och måste ha mental styrka för att bli en på miljonen. Då kanske man inte kan begära mer av dem. Men jag hade önskat att fler än Sebastian Samuelsson markerade mot allt vi vet är fel. För ja, vi vet att Fifa är korrupt.
Runtom oss lyfter folk sina brickor och återgår till jobbsysslorna. I en glesnande matsal rynkar Amanda Romare på pannan.
– Idrott och politik hänger ihop på alla fula sätt, allt som folk kommer undan med. Men lyfter man en liten regnbågsflagga blir det ramaskri. Det är segt. Något mörkt har satt klorna i det jag älskar.
Vi har en lista att tröska igenom och ännu har hon inte nämnt kepsen. Hon närmar sig den genom ett stickspår om Ryder Cup, där Europa möter USA i golf för inget annat än prestige och samhörighet.
– En europeisk spelare erbjöd sig att åka med bara för att koka kaffe till de andra. Därför älskar jag Ryder Cup. Och därför blev jag provocerad när Patrick Cantlay vägrade bära sin teamkeps för att han var förbannad över den uteblivna betalningen. Varför är du ens där då? Nu var det i amerikanska laget och inte i vårt, så någonstans njöt jag över att de verkar sakna samhörigheten.
”En stöt av kyla”
Vad har Truls Möregårdh gjort dig?
– Det här är inte lika mycket ilska som genans. Jag gjorde ”Tvångstango” för att exponera min OCD och mina värsta faser. En sak som inte kom med, men som var central, var min ångest kring sociala medier. Jag kunde älta i timmar innan jag postade. På morgnarna kollade jag maniskt att alla mina följare var kvar. Särskilt alla offentliga personer som började följa mig när boken kom ut.
Som Truls?
– Nej, men under inspelningen utsattes jag för ett experiment där jag lämnade i från mig mobilen till kompisarna och gick ut en halvtimme. När jag kom tillbaka hade de skrivit till Truls från mitt konto. ”Hej kära du. Kan du förära mig med en följning?”. Han såg det men svarade inte.
Vore det bättre om de bara skrev ”hur är läget?”?
– Eller ”bra jobbat”. Jag våndades över det. En stöt av kyla drog igenom mig, sedan var jag tvungen att sitta still i tio minuter och andas. Det tog några dagar innan jag kunde leva på riktigt igen.
Boken gör succé
Kunde du inte skriva igen, påpeka att din kompis låg bakom?
– Nej, för då hade Truls blivit ett skämt. Jag ville inte förlöjliga honom. Experimentet var lyckat eftersom min relation till sociala medier blev bättre, men det är segt att jag behövde offra min framtida relation till Truls.
Är det så illa?
– Ja. Det är en sorg att Truls bor i Malmö och att jag aldrig kan träffa honom ansikte mot ansikte efter det där.
Hur känns det att prata om?
– Det är bortklippt ur serien och kanske dumt att lyfta nu, för det är ett trauma. Jag ser upp till de där atleterna och är jättetaggad på att åka på OS. Jag ska till Milano 2026 och sparar pengar för att komma till LA 2028. Därför är det pinsamt när man pajar potentiella relationer.
Samma dag som intervjun rapporteras det att Netflixserien om Romares liv är bland de mest sedda i 30 länder. Den toppar listorna i Sverige, Norge, Estland och Danmark.
Du håller på att bli större än Truls.
– Nej.
Inte i Asien, men här.
– Gud nej. Jag kan fortfarande inte ta in senaste turneringen i Malmö, den var sinnes. Han kommer att vinna många Jerringpriser.
”Helvete, jag dör”
Glöm inte att publiken redan var uppeldad. Du hade gjort succé om du ställt dig i mitten och berättat om Konsulten och Bartendern.
– Ja, eller en standup om kärlek, kanske?
Vi reser oss, tar hissen upp på redaktionstaket och fotar i snålblåsten. Mörkblå moln fläckar en blek himmel.
Romare bär en tung kappa över en skir, svart dräkt. På listan över klagomål återstår en punkt, en hon inte vill vidareutveckla utan att först bedyra sin kärlek till kåren, att hon också har varit sportjournalist, att alla gör sitt bästa och att Erik Niva är underbar men...
Ja ja. Men vad var det där med skendränkningen?
– När jag var yngre och läste artiklar på sportsidorna var det ganska sakligt uppradat, med något litet skämt här och var. Nu har kvällstidningarna ballat ur. Efter ett derby är det ”åh helvete, jag kommer att dö nu”. Hela texten är superlativ.
Känner du dig utanför då, som att du inte delar euforin?
– Ja. Det kan inte vara så stort med en match att man önskar att skendränkas. Det jag genuint undrar är om läsarna har dragit journalisterna dit, eller om journalisterna börjar få slut på ord och därför tar i tills det exploderar.
Öser ur sig kritik
Hon önskar att fler var som Radiosportens Christian Olsson, som förvisso dränker referaten i metaforer, men som också zoomar in på tekniskt finlir i idrottarnas utföranden.
Hur hade du skrivit om Duplantis VM-guld i Tokyo?
– Förhoppningsvis om detaljerna, inte att jag flyger ur stolen, upp i himlen, som en pilot med sin katapultstol. Ibland är det som att journalisterna blir spelare i sina egna artiklar. Tänk om en kulturskribent hade skrivit att en föreställning var så bra att hon sprang ut på Mälaren och tog hundra varv på det blanka vattnet.
Samtalet och plåtningen är över, men Amanda Romare släpper inte greppet riktigt än. Där andra respondenter behövt använda träklubba och kavel för att pressa fram en åsikt om sport visar sig författaren kunna prata vidare tills skymningen faller.
– Man borde inte mäta offside på millimetern, utan göra mer som i simningen där man delar medalj om man kommer in i princip samtidigt. Och vi måste få tillbaka individuell start på femmilen. Och det var bra att man testade att göra om Alpe Cermis-loppet i Tour de ski, men den som kommer först upp borde vara vinnaren. Och det är fel att...
Ett par dagar efter intervjun visar det sig att Cantlays påstådda kepsprotest burit frukt. Det amerikanska Ryder Cup-laget får två miljoner kronor per person för att möta Europa.
På telefon frustar Amanda Romare.
– Hans revolution betalade sig. Det gör mig ledsen.
