Detta är till er som ska prata med talibanerna
Kvinnor ska döljas, tystas och kontrolleras
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 18.00
DEBATT. För många år sedan, när jag var en ung man, nygift och nybliven far, levde jag i Kabul under talibanernas första styre.
Varje kväll när jag kom hem från arbetet stannade jag nedanför vår lägenhet och såg upp. Där, bakom gardinen, stod min fru. Hon drog tyget lite åt sidan, precis så att ett öga kunde se ut mot gatan. När våra blickar möttes försvann hon snabbt och sprang ner för att öppna dörren.
Vägen från gatan upp till lägenheten var kort, men den kändes oändlig. Jag trodde att hon stod där av rädsla. Rädsla för att jag en dag inte skulle komma hem. På den tiden var det inte en överdriven tanke. Människor arresterades, försvann och dödades utan förklaring. Jag arbetade för en internationell organisation, och det gjorde mig extra utsatt. Det räckte att bli anklagad för att samarbeta med utlänningar, med icke troende.
Fåglarna var hungriga, men fria
Jag var också rädd. Inte bara för mitt eget liv, utan för de två liv som jag bar ansvar för, min fru och vår dotter Bahar. Under talibanernas styre tillhörde en kvinnas liv aldrig henne själv. Hennes rörelsefrihet, hennes möjligheter och hennes framtid styrdes av ett system som gjorde henne till något mindre än en människa.
Många år senare, i Sverige, berättade min fru sanningen för vår dotter. Hon hade inte stått vid fönstret och väntat på mig. Hon hade stått där och tittat på gatan. På de hemlösa hundarna och katterna. På fåglarna som letade efter mat. De var hungriga, men fria. Och hon avundades dem.
De var fria att röra sig. Fria att leva. Fria att låta sina ungar växa upp utan att lära dem att försvinna.
I dag lever vi i Sverige. Min dotter Bahar är snart färdig läkare och vill bli thoraxkirurg. Min fru, som under talibanernas styre aldrig fick lära sig läsa och skriva, kom hit som analfabet. I dag arbetar hon som lärare.
Detta hände inte av sig självt. Det hände för att ett samhälle valde att öppna dörrar i stället för att stänga dem.
Mitt namn är Faisal Khan. Jag är far till två döttrar, make, och en man vars liv har formats av talibanernas styre.
I dag vänder jag mig till er som representerar Sverige i de så kallade tekniska samtalen med talibanrepresentanter om utvisningar till Afghanistan.
Styr genom våld och rädsla
Jag ber er. När ni sitter mitt emot dem, minns vilka de är.
Detta är inte bara en regering. Det är en rörelse som i årtionden har styrt genom våld och rädsla. En rörelse som använt självmordsbombningar, offentliga bestraffningar och systematiskt tryckt bort kvinnor från det offentliga livet.
De kan tala lugnt. De kan använda fina ord som samarbete, stabilitet och ansvar. Men ord är inte detsamma som förändring.
I deras sätt att styra samhället är mycket förbjudet. Musik är förbjuden. Att tala fritt är förbjudet. Att ifrågasätta är förbjudet. Livet är villkorat. Och detta gäller män.
Men för kvinnor är det ännu värre. I praktiken behandlas de som om de inte har rätt att finnas i det offentliga rummet. Som om de ska döljas, tystas och kontrolleras, inte som människor med egna rättigheter.
Och detta är inte historia. Det händer nu.
Det förs till och med diskussioner om hur hus ska byggas. Om att ta bort fönster och insyn så att kvinnor inte längre ska kunna ses, eller ens själva se ut.
Detta är inte förändring. Det är ett system som blir hårdare.
Minns kvinnorna som inte får synas
Ni kan få höra att dialog är nödvändig. Att detta bara handlar om tekniska frågor. Men det finns inget tekniskt i ett system som förvägrar halva befolkningen rätten till utbildning, arbete och frihet.
Minns min fru bakom gardinen.
Den enda frihet hon kunde se var inte hennes egen. Den tillhörde djuren på gatan.
Och nu riskerar även det lilla fönstret mot världen, mot rörelse och liv, att stängas för Afghanistans kvinnor.
När ni sitter där i trygghet, minns dem på andra sidan.
Minns kvinnorna som inte längre får synas, höras eller räknas.
Faisal Khan, Stockholm
