Måste förstå signalerna vi sänder i en orolig tid
Slutreplik om Reza Pahlavis besök i Sverige
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 06.30
SLUTREPLIK. När jag tillsammans med ett stort antal forskare, kulturarbetare, politiker och civilsamhällesaktörer varnade i vår debattartikel i Aftonbladet för att inbjudan av Reza Pahlavi till riksdagens lokaler – genom några ledamöter från SD och KD – riskerar att tolkas som ett stöd för en militär linje i en pågående konflikt, handlade det om ansvar. I en tid då spänningarna i Mellanöstern är extremt höga måste Sverige förstå hur våra handlingar uppfattas internationellt.
Det är ingen liten sak att Le Monde, en av Europas mest inflytelserika tidningar, uppmärksammade kontroversen kring Pahlavis besök och även lyfte fram den kritik som framförts av svenska forskare och civilsamhällesaktörer.
När en av Europas största dagstidningar beskriver samma risker som vi pekat på, visar det att frågan inte är en intern svensk detalj. Det är en fortfarande aktuell utrikespolitisk fråga med europeiska och globala konsekvenser.
Svaret bemöter inte kärnfrågan
I sin replik i Aftonbladet försöker Nima Gholam Ali Pour (SD) tona ned dessa risker genom att beskriva inbjudan som ett sätt att ”lyssna på olika röster”. Men hans svar bemöter inte kärnfrågan: att Pahlavi vid flera tillfällen uttryckt stöd för militära angrepp mot Iran, och att en officiell inbjudan från svenska riksdagspartier därför kan uppfattas som ett svenskt ställningstagande i en konflikt där civila redan drabbas hårt. Vi talar dessutom om en symbolfigur som ifrågasätter andra gruppers rättigheter, inklusive de etniska grupper som länge utsatts för diskriminering, och som ofta hänvisar till sin fars auktoritära arv.
Det är just denna typ av politiska signaler vi varnade för. I internationella konflikter spelar symboler roll. Inbjudningar spelar roll. Och när Sverige – ett land som länge setts som en röst för diplomati och civilt skydd – agerar på ett sätt som kan misstolkas som stöd för en militär linje, då måste vi säga ifrån.
För att dölja den politiska agendan bakom inbjudan påstår Gholam Ali Pour att vårt brev ”inte alls nämner mullornas förtryck av det iranska folket”.
Det är en ren lögn. I vår artikel står uttryckligen:
”Det iranska folkets rätt att själva forma sin framtid får inte kapas av bomber och yttre maktpolitik. Övergången från den islamiska republikens diktatoriska styre till ett demokratiskt system kommer att ske genom folkens egen kamp – inte som resultatet av militära interventioner från utländska makter. Detta förödande krig har nu lett till att även försvaga och göra det svårare för oppositionella i Iran att höja sina röster emot regimen, som bara senaste veckan avrättat stort antal människor.”
Förskjuter debatten från sakfrågan
Att påstå motsatsen är inte bara oseriöst – det förskjuter debatten från sakfrågan: vilka signaler Sverige sänder i ett läge där varje politiskt steg kan få konsekvenser för civila liv.
När internationella medier uppmärksammar Sveriges agerande är det inte ett tecken på att debatten ska avslutas. Det visar tvärtom hur nödvändig den är – och att även andra partier måste klargöra hur de avser att hantera de pågående konflikterna och kriget mot Iran. Sverige måste vara medvetet om att våra handlingar granskas – och att de får konsekvenser. Därför måste vi hålla fast vid en utrikespolitik som bygger på principer, inte på symbolhandlingar som riskerar att misstolkas i en tid av krigshot.
Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete vid Mälardalen universitet