”Det var lätt att se vad hon missade i livet för att hon är enäggstvilling”
Publicerad 2025-09-28
Bianca, 9, grät när håret föll av.
Då överraskade Bonnie henne med ett rakat huvud.
Nu liknar de varandra igen – trots cancern.
Ett, två, tre.
Tre barn med korta frisyrer ställer sig på händerna i köket.
Det är enäggstvillingarna Bianca och Bonnie och deras lillebror Bobo som bjuder på en gymnastikshow i hemmet utanför Enköping.
– Det var i påskas som Bianca började stå på händer igen, säger mamman Elenor Bodin.
Att höra alla barnen stoja tillsammans är en glädje för föräldrarna. Förra året, samma tid, låg Bianca i soffan eller i sängen, när hon inte befann sig på sjukhuset.
– Bonnie var nästan arg på Bianca för att hon inte orkade leka, säger Elenor.
Hörde Biancas skrik
Bonnie fyller i.
– Jag och Bobo trodde först det var vårt fel att Bianca blev sjuk.
Syskonen hade nämligen bråkat med varandra dagen innan livet förändrades för alla. Bianca hade under längre tid varit energilös och fått konstiga blåmärken. Men den här dagen hörde Elenor henne gallskrika från undervåningen: ”Mitt huvud exploderar, jag dör, jag dör”. Hon sluddrade, kunde inte gå, kräktes och var okontaktbar. De sökte vård och Bianca blev inlagd direkt.
– Det var när jag var och hälsade på som de sa att Bianca hade cancer, säger Bonnie.
”Jag vill inte dö, jag vill leva”, skrek Bianca från sitt rum när Bonnie stod utanför med sina syskon och mormor. Läkaren hade precis berättat att Bianca hade leukemi, blodcancer. Hon hade panik. Hennes gammelmormor var sjuk i cancer och den var dödlig.
– Det var som en svart ridå, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, vi visste inte om vi skulle förlora henne, säger Elenor.
”Grät varje kväll”
Bianca står på fötterna igen och steker falukorv.
Flera skivor läggs upp på en tallrik tillsammans med en stor klick ketchup.
– Man får vara glad att hon äter. Hon hade sond jättelänge och åt bara via den. Nu har hon gått upp allt hon gick ner, åtta kilo, säger Elenor.
Det var hon som tog majoriteten av sjukhusbesöken så att syskonen skulle få ha en så normal vardag som möjligt. Bonnie hade en stor ångest varje gång de blev inlagda, ibland kunde Bianca och Elenor vara borta i en vecka.
– Barnen ringde och grät varje kväll. Jag mådde så dåligt över att jag inte räckte till. Det var en tung period.
Otaliga nedsövningar, cellgiftsbehandlingar, kortison och hår som föll av – en stor sorg för Bianca. På nätterna satt hon och kollade sig i spegeln och hon slutade att borsta håret helt. Varför skulle hon borsta när hon ändå skulle tappa det? En morgon hittade Elenor henne med kökssaxen, det var dags att klippa av allt.
– Vi gjorde en fin stund av det. Jag flätade hennes hår, jag tänkte att det kanske var sista gången jag fick göra det. Och jag klippte av en bit som jag sparade i frysen, för att ha en bit kvar av henne.
”Tyckte synd om henne”
Elenor erbjöd sig att raka av sitt hår också. Men det ville inte Bianca. Hon var redan rädd för att se sig själv i spegeln och ville inte se sin mamma utan hår också. Däremot föll tårarna när Bonnie överraskade henne med rakat huvud i somras.
– Bianca hade ju äntligen fått tillbaka sitt hår, men sen började hon tappa det igen och då ville jag vara snäll och raka av mitt för att jag tyckte synd om henne, säger Bonnie.
Var det jobbigt?
– Jo, jag ångrade mig lite, men sen tyckte jag att det var skönt att göra det.
Hur var det att gå till skolan med din nya frisyr?
– Först var jag lite rädd men alla tyckte jag var jättecool.
Har känt avundsjuka
Bianca rapar ljudligt. Hon har blivit helt filterlös sedan sjukdomen, berättar föräldrarna. Hon bryr sig inte längre.
– Hon har blivit mer självsäker än andra tjejer i i hennes ålder. Hon kan vara sig själv på ett annat sätt. Nu vet hon också att hon klarar sig utan Bonnie, även när det är tufft.
Tvillingarna ställer upp mobilen på en stol och gör olika koreografier framför kameran.
– Det var så lätt att se vad hon missade i livet eftersom hon är enäggstvilling, säger Elenor.
De hade suttit ihop, jämt. Plötsligt kunde bara en av dem stå på händer, och hjula. Bianca missade kompisar och skola och stannade i växten medan Bonnie utvecklades i läsning och gymnastik.
– De har varit avundsjuka på varandra, för att Bianca varit med mamma mycket och för att Bonnie fick vara med kompisar, säger pappa Bobby.
Drömmer om friskparty
Familjen har ett tufft år bakom sig, både känslomässigt och ekonomiskt. Men nu börjar de se ljuset. I augusti nästa år kommer Bianca att vara slutbehandlad för ALL, akut lymfatisk leukemi. Även om det finns risk för återfall, är det en stor milstolpe.
– Jag ser fram emot att slippa sjukhuset och fira. Det måste vi göra mamma, säger Bianca.
Elenor bekräftar, de ska ha ett friskparty.
Hur ska friskpartyt vara, hur vill du ha det?
– Ja du, det är en bra fråga, säger Bianca.
En sak som är säker är att pappa måste hålla sig i bakgrunden.
– Du är pinsam. Mamma är också pinsam men hon måste hjälpa till.
Bianca har dödsångest. Varenda kväll måste hon göra en ritual för att kunna somna: ”Känn på hjärtat, andas jag bra? Jag kommer inte dö eller svimma i natt. Känn på pannan och lungorna”.
Det är bara Elenor som får göra ritualen med henne. Men om hon blir orolig och inte orkar gå upp ur sängen får Bonnie känna på hjärtat, vilket kan kännas läskigt.
– En gång sa hon ”var sitter hjärtat?” för att hon inte kände det. Och då höll hon redan på det.
Korven är uppäten. Bianca ställer sig upp från stolen, och börjar hjula.
– Skratta inte nu. Jag kan inte hjula åt båda hållen.
