Nästan inga liveupplevelser går att försvara längre
K-Pop Infinity var barnens första dyrköpta läxa
Barn gråter i Partille. Fenomenet K-Pop Infinity är orsaken – dyra biljetter och en bluff till show. I en annan del av evenemangsstaden Göteborg gråter andra barn efter en Bamsekonsert på Trädgår’n, som var slut efter trettio minuter. Är det bara ungarna i Göteborg som är griniga? Det verkar inte så.
I ett uppmärksammat fall spårade ett Willy Wonka-event ur i Glasgow, och polis fick tillkallas. Föräldrar som hade betalat runt 500 spänn för biljetter som utlovat godisregn och magiska överraskningar möttes av en halvtom industrilokal och lite gelébönor.
Att betala uppemot en tusenlapp för att på sin höjd se lite av basistens huvud framstod precis så absurt som det låter.
Något mullrar i hanteringen av liveupplevelser. Konsertarrangören Live Nation, som även kontrollerar Ticketmaster, fälldes förra veckan i USA. I rättegången menade man att de skaffat sig ett olagligt monopol på biljettmarknaden. I kombination med den så kallade dynamiska prissättningen innebär det att man kan tjäna i princip hur mycket pengar som helst.
Men det har inte bara med stålar att göra. Nyligen var jag och såg indiebandet Big Thief. Någonstans under tredje låten kunde jag inte längre trycka undan känslan av en fullständigt utdöd konstform. Kompetent, rätt fint och svintråkigt.
Att betala uppemot en tusenlapp för att på sin höjd se lite av basistens huvud framstod precis så absurt som det låter. Det går inte att motivera längre. Artisterna klagar över att det är svårt att dra folk – miraklet är att det kommer någon alls. Det fanns en tid då detta kändes relevant, och vi vadar i de ruinerna. Illusionen hänger kvar en stund till, men i praktiken är det svårt att motivera de flesta alternativen.
Man skulle hit, och nu stod man här – sen då?
Bio? Om du tycker det förhöjer ”upplevelsen” att börja med tjugo minuter reklam och älskar att sitta bredvid främlingar som pratar – by all means. Nej, det är stendött. Inga presentkort köpta av dåligt samvete eller en Tarantino som envisas med 70-millimetersfilm kan ändra på det.
Teater? Det känns alltid bra när man bokar biljetterna. Det beror på att pjäsen ligger långt fram i tiden. Man har säkrat ett åtagande, och potentialen ligger glimrande på tryggt avstånd. Men när det väl blir dags, en tisdag klockan 19, är det en enda fråga som publiken har gemensam: Hur lång är den?
Standup har kvar något viktigt: nerv. Det sägs ofta att dålig standup är bland det värsta som finns, och ni som läser bor ju tyvärr i Sverige och inte USA, men konstformen går fortfarande att motivera som liveakt. Det kommer hända något på scen som inte går att förbereda sig på. I den bemärkelsen finns något gemensamt med sport, som också har ett värde i att upplevas på plats.
Själv har jag min bas i litteraturen. Därför borde jag väl försvara den, men jag får PTSD av alla minnen från läsningar, panelsamtal, biblioteksbesök, festivaler och mässor. Burr. Stäng ner.
En uppenbar fråga tornar upp sig. Är det mig det är fel på, snarare än allt annat? Svaret är dessvärre nej. Ändå är det ingen kris för de stora eventen. Tvärtom, det är i princip bara biobesöken som stadigt minskar. Men det som drar är löftet, förhoppningen.
Eftersom jag inte kunde se Big Thief kollade jag i stället på besökarna bredvid. I deras ögon lyste samma rastlösa besvikelse. Man skulle hit, och nu stod man här – sen då?
Barn gråter i Partille. De har blivit svikna av en liveupplevelse, kanske för första gången i livet. Sedan kommer de repa sig och börja älska nya saker, och när chansen uppenbarar sig att få betrakta detta med egna ögon, så kommer de inte ens känna att de har ett val. Man måste dit. Ett sådant barn kan man förbli livet ut. I bästa fall.
Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.
