Vi är ännu inte färdiga med Michael Jackson
Inget om övergreppsanklagelserna i den nya filmen
Jag har precis sett ”Michael”, filmen baserad på Michael Jacksons liv som länge omtalats som kontroversiell, och det känns som att jag blivit snuvad på den utlovade provokationen. Biosalongen gapar tom vilket är talande för det faktum att den så kallade kontroversen handlar om någonting som inte är med i filmen, nämligen övergreppsanklagelserna mot Jackson. I dag räcker det inte med varningstexter om stötande innehåll, utan man ska tydligen också varnas om en film inte berättar hela sanningen, och alla vet vi väl vad sanningen är?
Från början skulle filmen visserligen ta upp övergreppsanklagelserna, men på grund av förlikningen med en av de som riktat anklagelser mot popstjärnan förbjöds fallet från att skildras på film, så materialet skrotades, nya scener spelades in och nu är den här: en väloljad och steril studioprodukt som framför allt kretsar kring – kontroversiellt nog – musiken.
Allt det här handlar om kontrollen över Jacksons eftermäle och vilken sida av saken som ska dominera i offentligheten. Men står vi inte ut med olika perspektiv? Problemet är inte bara den där eviga oförmågan att skilja mellan personen och musiken, utan också en ovilja att acceptera att musiken lever sitt eget liv, den betyder olika saker för olika lyssnare.
Jag menar inte att man ska bortse från anklagelserna, som är allvarliga och väcker den ännu mer oroande frågan om den största popstjärnan någonsin också var den största bedragaren. Jag har själv brottats med det här och det som jag alltid slås av är att själva fenomenet, denna spökkung av pop som ännu tycks regera över musiken bortom graven, överröstar allt. Hur mycket kulturkritiker än försöker demontera myten fortsätter hans välde att sprida sig och hur mycket hans förvaltare än försöker rentvå hans namn känner man en kall klo gripa tag om en. Orsaken till detta, tror jag, är att Jacksons framgångar antog sådana proportioner att han i dag framstår som en sagofigur, någon som kan ingjuta både hänförelse och skräck, och att vi i brist på konkreta bevis bara kan svara på skuldfrågan med en motreplik: ”Vad tror du”?
I Jacksons fall är det också så att den sockersöta, obefläckade unga Michael, frontfiguren i familjeföretaget Jackson 5 som mycket av filmen handlar om, överlagras av den äldre, plastikopererade och neddrogade versionen, mer mumie än människa. Det är svårt att tänka på den ena utan att tänka på den andra. Svårt att inte känna både glädje och sorg.
”Michael”, producerad av Jacksons familj och förvaltare, och med brorsonen Jaafar Jackson i huvudrollen, är tydligt nog ett försök att börja på nytt. Här står familjen i centrum, uppväxten i den påvra industristaden Gary, Indiana, förstlingsstegen som femårig frontman, relationen till den tyranniska fadern och brytningen med honom när Michael blev soloartist. Det är en framgångshistoria utan den amerikanska tragedins bekanta postludium, Ikaros fall. Allt handlar i stället om musiken. Jag ser inga problem med detta. Dels på grund av att så mycket i Jacksons historia har reducerats till den mediala myten, dels på grund av att allting, vare sig man talar om artistens framgångar eller luftslotten han dolde sig i, börjar med musiken.
När Wade Robson, som anklagat Jackson för övergrepp, var med på The Oprah Winfrey Show i samband med dokumentären ”Leaving Neverland”, fick han frågan: ”När började groomingen, förförelsen?” Robson gav ett uppriktigt svar. Han sa att förförelsen började innan han mötte Jackson. Den började i pojkrummet i Australien. Den började med musiken.
Michael Jackson förförde oss alla. Under 80- och 90-talen var det omöjligt att undvika honom, omöjligt att inte höra hans röst och fotsteg snart sagt överallt, och det hör till popmusiken att den tenderar att omvända en vare sig man vill det eller inte. Musik är förförelse. I en scen i ”Michael” går popstjärnan och handlar leksaker i en affär, och det är inte ett barn som känner igen honom utan en förtrollad mamma som vill ha hans autograf. Det är en av få sekvenser som antyder någonting av Jacksons närmast osannolika inflytande, med föräldrar som överlät sina barn för en audiens med kungen, bländade av spektaklet, av musiken.
2000-talet har varit besatt av trauman, och Jackson intar en särställning genom att vi inte riktigt vet vad vi ska göra av hans historia, som genomkorsar 1900-talets musikaliska utveckling och löper ända in i vår tid, med en musikindustri som inte varit densamma sedan hans storhetstid. Så mycket har under lång tid också handlat om en nostalgi kring hans era, en längtan efter en tid då musiken utvecklades med en rasande fart eller gav upphov till en icke-kommersiell, oberoende musik som svar, med 90-talets indieepok. Jackson personifierar de rädslor och önskningar vi har kring populärmusik. Menar artisten vad han säger? Kan vi tolka musiken hur vi vill? Ska vi låta oss förföras? Vi är ännu inte färdiga med Michael Jackson.
Joni Hyvönen är kritiker, essäist och skriver på en avhandling om kopior och plagiat inom 2000-talslitteraturen.
