”Den som stannar kvar i Ryssland riskerar att dö”
Performancekollektivet Pussy Riot på Sverigebesök
Pennan är mäktigare än svärdet, förkunnar det bevingade talesättet. Men man ska inte underskatta musikens kraft – särskilt inte när det är revolution på gång.
I Sverigeaktuella Pussy Riots tidiga historia spelar en elgitarr en viktig roll. Det förstår man när man läser medlemmen Maria ”Masja” Aljochinas bok ”Riot Days” som kom 2017. Där beskriver hon nervositeten kring att smuggla in en gitarr i den extremt välbevakade Frälsarkatedralen i Moskva för att sjösätta Pussy Riots numera legendariska punkbönaktion. Instrumentets ”oortodoxa” karaktär lyftes också särskilt fram av åklagarsidan under rättegången där hon, Nadja Tolokonnikova och Yekaterina ”Katja” Stanislavovna Samutsevich, dömdes till två års fängelse för ”huliganism” 2012.
Brottet bestod i att ha spelat en regimkritisk låt i en ortodox kyrka — i 40 sekunder. Det var där det ryska, feministiska performancekollektivets världsberömmelse började. Lyckligtvis kan deras historia fortsätta att skrivas, även om just kändisskap aldrig var något de (dittills) anonyma aktivisterna önskat sig.
Scenföreställningen ”Riot Days”, som gästspelar på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i helgen, har protest och motstånd som huvudbudskap. Samtidigt är föreställningen Masja Aljochinas personliga berättelse och bygger på hennes två böcker om 14 år med Pussy Riot. Den första, ”Riot Days”, är en otrolig skildring av Masjas tid i fängelset och av den ryska regimens metoder för att försöka tysta sina kritiker. ”Political Girl”, som kom i höstas, är fortsättningen och handlar om livet och världen efter att Masja frigavs 2013.
Vem som helst kan vara Pussy Riot
Den som tycker att det är svårt att greppa vad Pussy Riot är, och vilka som egentligen är medlemmar, är inte ensam. Bäst kan man förstå Pussy Riot som ett slags aktivistiskt paraplykollektiv under vilket olika typer av konstuttryck och protestaktioner görs mot förtryck och för mänskliga rättigheter.
– Vi är inte en enad rörelse med en ledare som bestämmer allt, utan vem som helst kan vara Pussy Riot, säger Masja Aljochina när vi pratas vid några dagar innan Sverigebesöket.
– Alla som gjorde aktioner i färgglada balaklavor medan vi satt i fängelse är Pussy Riot och alla som delar vår övertygelse är välkomna att gå med, säger hon.
Det Stockholmspubliken kommer att få se är en omarbetad version av showen ”Riot Days” som hade urpremiär samtidigt som boken kom ut 2017, och som sedan dess turnerat över hela världen och nu har spelats över 400 gånger. Här flätas Masjas personliga historia samman med kritiken mot den förtryckande maktapparat som bokstavligen slet av dem maskerna och utmålade dem till det ryska samhällets fiende. Det är en berättelse om rörelsen Pussy Riot, om Ryssland och – ja – faktiskt om hela världen menar de.
– ”Riot Days” är en protestshow, sammanfattar Masja Aljochina det kort och gott.
2014 blev en ’point of no return’ för vårt land
På grund av showens tematik och att mycket har hänt sedan urpremiären – såsom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, giftmordet på Aleksej Navalnyj, och att Pussy Riot i december 2025 stämplades som en extremistisk organisation av den ryska regimen – uppdateras föreställningen kontinuerligt.
– Nu är vi uppe i kanske tio olika versioner, säger producenten Alexander Cheparukhin.
Det är inte bara innehållet i ”Riot Days” som har uppdaterats, utan showen utvecklas även konstnärligt. Nya musiker har tillkommit som bidragit med sina egna uttryck. I tidiga recensioner har showen beskrivits som en ”punkopera”, men den blandar olika musikstilar samtidigt som den också är teater och videokonst, förklarar Cheparukhin .
– Musikaliskt är det inte bara punk, men showen har absolut en punksjäl.
Organisationen Artists at risk, som varit ett stort personligt stöd för Masja genom åren, hjälpte dem att få ett konstnärsresidens i Barcelona för att arbeta fram denna rekonstruktion av ”Riot Days”. Nu omfattar showen även tiden efter att Masja frigavs 2013 och hennes egen flykt från Ryssland 2022.
– 2014 med annekteringen av Krim blev verkligen en ”point of no return” för vårt land, säger Masja och berättar att nu under det pågående, fullskaliga kriget mot Ukraina har också tillvaron för konstnärer och aktivister i Ryssland förvärrats.
Vem som helst kan mördas i Ryssland
– Censuren är ännu hårdare nu. Människor döms och fängslas på grund av simpla ord och för småsaker som graffiti. Folk som har offrat allt för att protestera bara försvinner och ingen får veta deras namn. Det står inte längre högljudda aktivister utanför rättssalarna till stöd för dem, så nu känner man sig helt ensam när man protesterar i Ryssland.
Pussy Riot-medlemmar som medverkar i den nu Sverigeaktuella showen har också dömts i sin frånvaro i Ryssland till mellan 8 och 13 års fängelse för konst som de inte ens skapat eller visat i landet.
– I Ryssland finns det bara två alternativ nu för konstnärer: antingen tjänar man regimen fullt ut och bokstavligen slickar dess röv, eller så tar man den stora risken att göra motstånd. Det går inte längre att stå tyst vid sidan om.
Sedan mordet på Navalnyj är det uppenbart att vem som helst kan mördas i Ryssland, menar Masja Aljochina.
– Den som stannar i Ryssland riskerar att dö.
Det som är konstens och musikens styrka i Pussy Riots aktivism, är förmodligen detsamma som gör den farlig i regimens ögon:
– Scenkonst kan vara mycket mer kraftfull än om man bara skulle läsa den här historien, säger multiinstrumentalisten Alina Petrova som också medverkar i ”Riot Days”. I scenrummet skapas en unik kollektiv upplevelse, menar hon, och med konst och musik kan man nå fram till människor från alla håll – genom öronen, ögonen och direkt till hjärtat.
Pussy Riot är övertygade om att konst alltid handlar om politik, att det inte går att skapa konst utan någon politisk dimension i dag.
– Även konstnärer och artister som väljer att inte ta politisk ställning när världen ser ut som den gör, tar ju därmed politisk ställning, säger trummisen Eric Breitenbach som också medverkar i föreställningen.
– Tystnad är medbrottslighet.
Men när så mycket i världen bara ser ut att bli värre – hur orkar de fortsätta protestera, undrar jag. Hur håller de modet uppe när allt ser så svart ut?
– Efter varje show när vi pratar med publiken är det många som säger att det inte alls kände till det vi berättar, säger Masja. Hon menar att deras historia visar hur man faktiskt kan arbeta sig igenom tio år av förtryck, och om det kan hjälpa eller stärka någon, så räcker det för att Pussy Riot ska orka fortsätta.
I Pussy Riots budskap finns också en tydlig varning till den så kallade demokratiska världen:
— Det är absolut inte rättvist att jämföra villkoren för konstnärer i Skandinavien eller övriga västvärlden med hur det är i Ryssland — men jag ser till exempel hur Donald Trump och hans administration använder liknade och ibland exakt samma språkbruk som Putin gör mot de oppositionella — de kopierar helt enkelt Putins metoder.
— Och det finns ju inga garantier för att inte er regering skulle kunna börja göra detsamma. Vi ger er helt enkelt ett exempel med vår show, så får ni bestämma själva vad ni vill göra med budskapet, säger Masja Aljochina.
Cecilia Djurberg är Aftonbladets scenredaktör.
Prenumerera på Cecilia Djurbergs nyhetsbrev om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
Cafe Bambino: Kronisk smärta, destruktivt sex & sjuka kändisar
