Vi behöver inte en till ”Djävulen bär Prada”
Utan internetkulturen skulle filmen ha varit bortglömd
Då jag är kvinna och intresserad av film och mode har mina algoritmer inte låtit mig missa att ”Djävulen bär Prada 2” är under inspelning. Under sensommaren började det dyka upp bilder i mina flöden på skådespelarna i (väldigt exklusiv) kostym på Manhattans gator och på verklighetens modevecka i Milano – där, tänka sig, Meryl Streep in character sprang på Anna Wintour. På bilderna som spreds omfamnar de skrattande varandra.
Det krävs bara en grund populärkulturell bildning för att förstå blinkningen: rollen som modemagasinsdraken Miranda Priestly, som Streep nu upprepar, anses vara baserad på Wintour, avgående drottning av Vogue. Det är nog inte helt taget ur luften eftersom Lauren Weisberger, som 2003 skrev romanen ”Djävulen bär Prada”, hade arbetat som Wintours assistent.
Weisbergers bok blev film tre år senare. Rollistan imponerade med etablerade namn som nämnda Streep och Stanley Tucci, blandat med då stigande stjärnor som Anne Hathaway – i huvudrollen som Priestlys nya assistent Andy – och Emily Blunt. Streep fick genomgående strålande kritik och nominerades till en Oscar men i övrigt såg recensenterna en konventionell tre plus-film (OBS tre plus betyder ”bra”).
I en tid före internet hade ”Djävulen bär Prada” antagligen sjunkit undan tillsammans med andra charmiga filmbagateller. Men internet finns och filmen, eller enskilda element i den, kom efter hand att plockas upp inte minst av unga feminister. Det handlade till exempel om Nate, Andys pojkvän, som i sin brist på stöd till Andy och hennes karriär dömdes ut som usel.
Men det som framför allt fick kultstatus var Meryl Streeps så kallade ”cerulean sweater-monologue”, då Miranda Priestly förklarar hur det kommer sig att Andy bär just en himmelsblå (på engelska ”cerulean”) tröja. Monologen tar modebranschen i försvar mot dem som ser den som ytlig och dum, visar hur den påverkar också den som inte tror sig bry sig om mode och att det krävs kunskap och erfarenhet för att fatta hur. Den uppvärderar ett kunnande som ofta kodats som kvinnligt.
”The cerulean sweater-monologue” kom in i vad man kan kalla 10-talets populärkulturella, feministiska nätkanon, tillsammans med till exempel cool girl-monologen ur Gillian Flynns thriller ”Gone girl” (först bok, sen film) och den årliga jultraditionen att på sociala medier plocka isär ”Love actually” i dess antifeministiska beståndsdelar. Såna här fenomen funkar liksom både som symptom och botemedel i samtidskulturen, belyser det som finns under ytan, sätter ord på något många känner. Men det ligger också i nätkulturens natur att samma fenomen sen snurrar runt och reproduceras så ofta att de till slut förlorar sin mening. Kvar av det som en gång var en skarp tanke blir en blek pose, ett meme.
Beslutet att nu göra en ”Djävulen bär Prada 2” är naturligtvis inte konstnärligt utan kommersiellt – ingen rimlig människa kan 2006 ha stängt av ”Djävulen bär Prada” och undrat hur det skulle gå sen för Andy eller Miranda Priestly (om någon undrade så kunde man 2013 läsa Weisbergers egen uppföljare). Men det är svårt att tro att det skulle ha hänt utan det förlängda liv filmen fått online, bland annat med the cerulean sweater-monologue.
Jag spår åtminstone en anspelning på ”the cerulean sweater”, men den här gången utan någon substans utan bara som en reproduktion
Att Hollywood med alla sina remakes, prequels och sequels är på dekis är vid det här laget en gammal spaning – en kreativ bransch som mest levererar trygghet och förutsägbarhet blir snabbt ointressant. Och värre kan det bli, med den snabba utveckling som nu sker inom AI. En AI-modell kan bara använda sig av det redan kända, som den kan ta isär och sätta ihop snabbare och på fler sätt än en mänsklig manusförfattare – och om man i branschen ändå inte har ambitionen att berätta något nytt, varför inte låta maskinen skriva manus? Risken känns inte mindre med skådespelarnas allt mer ålderslösa, strömlinjeformade ansikten, som bereder väg för ”kollegor” som den AI-genererade ”Tilly Norwood”.
AI:s (o-)förmåga att bara återanvända det som redan finns gifter sig också väl med den konservativa kultursyn som vinner mark inom politiken, då man vill ge människor det tryggt invanda, som premierar det redan gjorda framför det nya. Ett aktuellt exempel är Timbros och Oikos idé om att göra Kungliga konsthögskolan – Mejan – till ”ett lärosäte för klassisk arkitektur och konst”.
Jo, möjligen får ”Djävulen bär Prada 2” mig att måla fan på väggen. Filmen har premiär den 1 maj nästa år, 20 år efter sin föregångare, och kommer antagligen att bli en snygg, ganska rolig film som streamas av många. Jag spår åtminstone en anspelning på ”the cerulean sweater”, men den här gången utan någon substans utan bara som en reproduktion, lite tomma kalorier till publiken. Troligen blir det en högst oförarglig film.
Men när jag nu matas med bilder från inspelningen kommer jag inte undan känslan av att sitta till midjan i en göl. Där inget gammalt flödar ut och där inget nytt flödar in.
Café Bambino: Leonardo DiCaprio, vänsterpappor & tröga liberaler
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
