ZTV – lite sång, lite dans och ganska mycket naket
Det var inte så många vuxna i rummet
I dag är det enkelt att förstå Jan Stenbecks frustration över det svenska tv-landskapet i skiftet mellan 80- och 90-tal. Boris Jeltsin och George Bush skakade hand på Camp David, det kalla kriget var över och nyliberala vindar blåste över världen. Bara inte över Gärdet. Det fanns två kanaler och SVT levererade bred underhållning med orkester.
”Här har man nu något som kan liknas vid en gulag, ett fångläger på Gärdet, med människor som får för lite betalt och har för lite att göra program av”, sade företagsledaren.
I riksdagens talarstol slog politiker fast att Sverige inte behövde reklam-tv, svenska folket hade aldrig begärt det. Det svenska tv-monopolet fanns där för honom att krossa. Move fast and break things.
Stenbeck hittade ett kryphål i svensk lagstiftning. Genom att skicka tv-signaler via satellit och med ett kontor i London rundade han både politikerna och gulagen på Gärdet. 1987 hade TV3 premiär och fyra år senare ZTV, det röjiga småsyskonet.
Jens von Reis skildrar i sin nya dokumentärserie ”ZTV – det stora tv-experimentet” det som skulle bli så mycket mer än en tv-kanal. När de första sändningarna gick ut i november 1991 var programledarna osäkra på om det var tv eller radio som de gjorde, frågan ställdes rakt ut av Cia Berg.
Svaret var större och bredare än så.
… ett slags Öppna kanalen med swag och coolare frisyr
ZTV var absolut tv, men det var framför allt en plantskola, en DIY-verkstad innan ordet fanns och spåren ser vi överallt i dag. I formaten som kom efter i de stora kanalerna, i tv-profilerna som började på ZTV och sedan gick vidare till större uppdrag.
ZTV:s grundpelare var musikvideon som vid den här tiden spelade roll på riktigt. Den gifte ihop musik och medier, konst och skräp. Det var ens syre, det man väntade in på MTV (snälla, snälla, please spela Wicked game), och med ZTV fick den en svensk plattform.
Men det räckte bara så långt, tablån skulle fyllas och någon behövde göra det. Resultatet blev ett slags Öppna kanalen med swag och coolare frisyr. Och som alltid med coola frisyrer finns det ett bäst före-datum, tittar man tillbaka i dag får man bara omfamna sin inre 20-nånting. Det är okej, vi såg ut så då.
Med ZTV öppnades en ny yta för skapande, utan egentliga pengar och egentlig plan. Man raggade programledare på klubbar och upptäckte hål i tablån samma dag mellan klockan 15 och 16. Så uppstod programmet ”Varannan Dalarnas” där Per Sinding-Larsen och Anna Olsson i Gustav Vasa-peruk och flätor rapporterade höjdpunkter ur svenska lokaltidningar.
Julen 1993 monterade man upp en kamera hemma hos familjen Sköld som hade sin våning mittemot redaktionen. Under två dygn direktsändes deras julfirande eftersom ingen på kanalen ville jobba, och något skulle man ju fylla med. Det blev ZTV:s första stora succé och det improviserade slow tv-formatet visade sig vara framsynt.
I det rika material som von Reis presenterar påminns man om hur mycket av innehållet som bestod av just peruker och crazyhumor. Lite sång, lite dans, lite naket. Kanske lite väl mycket.
Allt skulle vara, men fick aldrig verka, tänkt
En modern HR-avdelning hade förmodligen haft synpunkter på hur arbetet utfördes. Josefin Crafoord, en av kanalens stora profiler, gick på praktikantlön vilket innebar att hon egentligen inte fick arbeta som programledare, utan också behövde hoppa in som receptionist.
Som sagt, det var en annan tid.
Efter några år på MTV kallades Henrik Schyffert hem för att styra upp kaoset. Redaktionen saknade bra mötesrum och de som skulle sparkas fick beskedet under en tur i hans röda Chevrolet Caprice. Den ”hemliga” baren i en av korridorerna stängdes och det var slutsupet i rutan.
Panelprogrammet ”Knesset”, som blev stilbildande till både form och innehåll, uppstod när de första årens experimenterande hade lagt sig. Det var skenbart enkelt, leveransen var krävande. Det jag minns är stressen, gjorde man bort sig fick man läsa om det i Expressen Fredag några dagar senare.
”Till inspelningen denna vecka ska ni komma på tre saker som är billigare än man tror.”
Gud hjälp mig. En uppstoppad tupp? Krossade tomater?
Allt skulle vara, men fick aldrig verka, tänkt.
Under den här perioden insåg jag något viktigt om tv. Själva sändningssituationen är så mäktig att den kan få människor att göra saker de aldrig skulle gå med på annars. Det förstod jag när Kristian Luuk, som var programledare, en gång bad mig visa mina dansmoves. Jag lydde och dog inombords. Men det var inspelning, vi skulle göra tv.
Jag minns bråken och bandningar som fick avbrytas. Det var inte så många vuxna i rummet och det var också därför det blev bra. För det blev det emellanåt.
För några veckor sedan tog jag en drink på Tranan tillsammans med min dotter, på väggen i trappan hängde en affisch kvar från december som bjöd in till att fira jul i baren med Per Hagman. När jag väntade på mitt glas slog det mig att flera av de som jag en gång gick dit för att träffa nu är döda eller förstörda. Vilket gör tacksamheten så mycket större över de som inte är det.
Det är inte svårt att vara kreativ när man är tjugofem, människor som är tjugofem ska vara kreativa. Utmaningen är att fortfarande att vara det när ytterligare tjugofem år har gått. ZTV var människor som testade sig fram och banade väg för ett nytt medielandskap. När kanalen lades ner 2010 trodde jag att den redan var nedlagd, likvakan hade varit lång.
I dag är jag glad att så många av de som byggde upp den fortfarande är kvar, skapar, rör sig framåt, parallellt med generationerna som kommit efter, de som skapar nya uttryck i nya coola frisyrer.
Karin Magnusson är programledare på SVT:s Morgonstudion och panelmedlem i ”Knesset” på ZTV 1995.
Fotnot: ”ZTV – Det stora tv-experimentet” finns att se på SVT Play från och med i dag.
Café Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
