Mediefolk med ångest gör en självhjälpspodd
Johannes Ekholm skildrar sina karaktärer med värme och tålamod
Publicerad 2026-03-19


”Huvudperson” av Johannes Ekholm
Det börjar dåligt, nej katastrofalt. I stället för den sirliga, korrekta svenskan jag förväntat mig från en finlandssvensk författare som Johannes Ekholm överöses jag med något som liknar en reklamtext skriven på svengelska. ”Hanna vaknade av att Classic Alarm-larmet i hennes Iphone lät … hon tog en modafiniltablett av märket Provigil … tog en selfie där hon gjorde en ahegao-min tillsammans med kaffemaskinen med texten Nescafé pixie dreamgirl” och så vidare. Vad är meningen med denna namedropping? Ska det vara kapitalismkritik? I så fall är den lika ytlig som samhället den kritiserar. Dessutom blir jag orolig att Ekholm föraktar Hanna.
Tur att jag skulle recensera boken och blev tvungen att fortsätta läsa, för redan i andra kapitlet förändras romanen. Då är produktplaceringen nedtonad och allvaret har inträtt för här sitter musikern Luka i bilen och messar desperat sin tjej som inte svarar. Han får en idé: bedyra henne sin kärlek i en direktsänd podcast. Man vet inte om han är en stackars toffel eller en psykopat, och den här spänningen pågår ända till slutet, mycket skickligt skildrad av Ekholm. Att kunna belysa ett destruktivt förhållande från två perspektiv utan att hänfalla åt relativism är det nog bara Unni Drougge som klarat tidigare på svenska.
”Huvudperson” är berättelsen om en grupp mediemänniskor med ångestproblem. De har mötts i en studio för att spela in en självhjälpspodd, men strömmen går och de fastnar i byggnaden över natten. Med ens måste de mötas på riktigt. De kan inte gömma sig bakom sina skärmar eller förberedda oneliners, och nojorna får fullt spel. Till råga på allt finns både alkohol och droger i huset.
Det här hade kunnat gå hur som helst. Men det som räddar romanen är att Ekholm faktiskt bryr sig om sina huvudpersoner, varenda en. Han tar deras problem på allvar och det finns faktiskt inte ett uns av ironi när han låter Kai säga åt Luka att rycka upp sig: ”Trettio är inte det nya tjugo. Trettio är trettio, och du har ett barn som du måste ta hand om.”
Influencers, entreprenörer och yogautövare är svåra grupper att skildra. De är tacksamma att driva med som symboler för vårt individualistiska samhälle där alla ska vara huvudpersoner, men en roman måste ju komma på djupet med karaktärerna och där krockar det lätt. För om de ska vara ytliga och platta blir romanen likaså. Ekholm har en värme och ett tålamod som gör att människorna kommer fram. Luka och Hannas samtal om traumatiska upplevelser är ett äkta samtal – inte tillagt för att göra någon poäng. Samtidigt pågår begärskedjor; Hanna lägger handen på Lukas ben, får ingen respons, Luka tycks vill ligga med Lenita, Lenita känner sig ghostad av Kai, medan Kai kämpar mot lusten att ta ett återfall. Romanen tar sig och snart bryr även jag mig om dessa vinddrivna karaktärer.


