Offrade sig själv för att avslöja SD:s trollfabrik
”Lögnare” visar på demokratins svaga immunförsvar
Publicerad 2026-04-20 04.30
”Lögnare” av Daniel Andersson
Bara den som låg i koma när TV4-reportaget ”Undercover i trollfabriken” välte EU-valrörelsen 2024 över ända, har i sak några nyheter att hämta ur reportern Daniel Anderssons skildring av grävet i bokform.
Det huvudsakliga avslöjandet – att SD systematiskt spred politisk humor och desinformation med hjälp av anonyma konton – är väl känt. Många avsnitt i ”Lögnare” som rör detta känner jag för att bläddra förbi, och de mer akademiska passager som ska sätta desinformation som verktyg i ett större sammanhang är pliktskyldiga och tunna.
De läsvärda delarna av boken är de som går på djupet med processen.
De som beskriver hur grävet faktiskt gick till, och vad det krävde av den dubbelspelande författaren själv.
Dels skulle han övertygande agera nationalkonservativ klättrare och prestera på sina låtsasjobb i SD-miljön. Dels skulle han på dagar, kvällar och nätter samla in och bearbeta sitt journalistiska material för ”Kalla fakta”. Bolla alla lögner, hantera den ständiga rädslan att bli avslöjad och hålla det mentala sammanbrottet på avstånd – utan att tappa kontakten med sitt riktiga jag.
Dessa delar är bitvis riktigt spännande.
Att däremot via boken tvingas dyka tillbaka i den debila debatt som följde på avslöjandet, med Jimmie Åkessons anklagelse om en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation” som crescendo, känns mest deprimerande.
Detta för att man påminns om alla de högar av tjafs som vräktes över ett i grunden enkelt sakförhållande: Att politiska partier försöker påverka opinionen under falska förespeglingar är dåligt, och borde inte förekomma. Oavsett vem, oavsett hur.
Allt annat är brus, oftast framfört av människor som fått sina hjärnor så förödda av sluggertyckonomi att demokratin för dem regredierat till ett krig där alla medel är tillåtna, åtminstone för det egna laget.
Tyvärr visar denna syn på mål och medel inga tecken på att tappa mark.
Hans tid undercover skildras som en ständig kamp mot den mänskliga impulsen att ge upp
Daniel Anderssons skildring pekar indirekt på ett av skälen: Det demokratiska immunförsvaret är nere för räkning.
Politikerna har själva abdikerat – trots att det fanns en majoritet i riksdagen för att förbjuda partier att använda anonyma konton blev det ingen lag, när Liberalerna började svaja. Myndigheten för psykologiskt försvar jobbar mot påverkanskampanjer – men bara om de har sitt ursprung utomlands.
Så hur ska en viktig sanning som regeringsunderlagets största parti försöker dölja komma fram?
Tydligen genom att en nyutexaminerad kille under vidriga arbetsförhållanden tvingas lägga närmare ett år av osäker anställningstid på att ljuga sig till den.
Av TV4 får Daniel Andersson varken lön eller anställningstrygghet i paritet med den arbetsinsats grävet kräver. Hans tid undercover skildras som en ständig kamp mot den mänskliga impulsen att ge upp. Mot mental press, stress och till slut en panikångestattack.
En viktig del av den demokratiska öppenheten försvaras alltså av ett utsatt prekariat, påhuggsanlitat av ekonomiskt utmanade och krympande mediehus.
Kan en demokratisk offentlighet stå stadigt på en så skör grund?
Förmodligen inte länge till.
Niclas Vent är försvars- och säkerhetsreporter på Aftonbladet.
Café Bambino
Scenkonstpodden Kritcirkeln
