I Kiruna hittar han en blågul islam
Simon Sorgenfreis bok hade inte kunnat komma lägligare
Publicerad 2026-04-12 04.30
”Öppna era hjärtan” av Simon Sorgenfrei
Örebro 1987. Jag avhörde ett samtal på VPK:s partilokal. Jag låg och sov i en soffa i ett nedsläckt rum, när två partikamrater satte sig i rummet bredvid med en varsin pizza. De skulle diskutera igenom en fråga inför kvällens kommunfullmäktigemöte: en moské i stan.
Den ene var för och den andre mot.
Det handlar om religionsfrihet, sa den ene. Jo, men betyder det att vi aktivt ska stötta en moské, vi är ju ateister? Det här kan vara ett sätt för muslimerna att känna sig välkomna här. Ja, men vi vet ju att en del av dem har en rätt läbbig kvinnosyn, ska partiet förknippas med det?
Och så vidare. Jag låg knäpptyst, för jag ville inte störa dem i denna magiska stund av kamratlig dialektik. Argumenten bröts i en fråga som låg vidöppen, för ingen var tvärsäker och ingen trodde sig veta att det ena eller andra beslutet skulle lösa nåt helt och hållet – men man var ändå tvungen att våga fatta beslut.
Ord som integration vs parallellsamhälle fanns inte då, men så där prövande kunde vänstern en gång vara.
Jag tror att det är den moskén som Simon Sorgenfrei besöker i ”Öppna era hjärtan”, en bok som är precis lika dialektisk som samtalet jag bevittnade för fyrtio år sen. Sorgenfrei skildrar muslimerna i Sverige det gångna halvseklet och parallellt med dem SD:s framväxt. Blicken är genomgående respektfull och nyfiken, Sorgeinfreis egna funderingar får plats utan att dominera.
Språkdräkten är lika mild, det ryker inte ur religionsvetarens näsborrar och inga pekfingrar slår an takten. Läsaren måste tänka och känna själv, vilket är nog så krävande, för verkligheten är mer strimmig än svartvit. Och som Sorgenfrei konstaterar, har statens hållning snarare varit ”ryckig och realpolitisk” än ideologiskt driven.
Många blir religiösa först när de kommer till Sverige, som Saab-arbetaren Anvar i Trollhättan
Sorgenfrei börjar sin berättelse 1975. Sju år tidigare hade S-kongressen förespråkat etnisk homogenitet som bästa grunden för ett stabilt samhällsbygge. Den borgerliga oppositionen ville däremot ha en mer generös invandringspolitik, M och Fp ansåg att ”utlänningarna” skulle få hjälp att odla sina kulturella särdrag, valfrihet var Gösta Bohmans honnörsord även i denna fråga. Det var den linjen som vann. Som Andreas Johansson Heinö visar i essän ”Farväl till folkhemmet” (2015), var det här inte unikt för Sverige utan en västeuropeisk politik.
Samma år bildades Förenade islamiska församlingen. Och efter den en rad andra organisationer, som har förhandlat med staten om moskébyggen, föreningsbidrag och så vidare. Muslimerna har nämligen varit djupt splittrade religiöst, etniskt och kulturellt. Detta frilägger Sorgenfrei utmärkt väl, inte minst genom massor med besök runtom i landet.
Många blir religiösa först när de kommer till Sverige, som Saab-arbetaren Anvar i Trollhättan. Så länge han bodde i Uganda hade han inte en susning om islam, men här fick han behov av gruppgemenskap. Det religiösa rummet, mer än en teologisk övertygelse, kan få enorm betydelse under en livskris eller stora förändringar.
Det finns en materiell verklighet också. Den samtida oljekrisen visade hur beroende vi var av diktaturerna i Mellanöstern. Näringslivet, museerna och universiteten drog nu i gång ett upplysningsarbete om arabvärlden och islam, vilket även andra västeuropeiska länder gjorde.
Under den iranska revolutionen 1979 flydde en massa iranska muslimer från islamismen, men här buntades de ändå ihop med ayatolla Khomenei. Men de är fortfarande bara ”svartskallar”, frågan om muslimerna och islam ska komma först 1989 i samband med fatwan mot Salman Rushdie. Samtidigt faller Jugoslavien samman och Somalia bryter ihop i ett inbördeskrig. När världens rammas av 11/9 har högern redan bytt den röda faran mot den gröna.
Samtidigt trasslar staten på. Diplomaten Ingmar Karlsson, som hade den Socialdemokratiska regeringens öra, varnade redan 1990 för en ghettoislamisering; om inte våra nya medborgare integreras ekonomiskt och socialt, kommer många muslimer politiserats. Ungefär samtidigt uppvaktades Broderskapsrörelsen av muslimska rörelser, som ville ha större förståelse.
De jobbar i gruvan, pratar svenska med norrländsk intonation och har lagat sig en liten moské i en gammal busstation
Idag har de muslimska församlingarna, vilka de än är, svårt att få bidrag till sin verksamhet. Därmed föser man dem i armarna på finansiärer och farliga dogmatiker, menar Sorgenfrei. Det tror jag också. Finns det något jag önskar med den här boken, så är det att han hade träffat även de hårdförare representanterna för både islamisterna och högerextremisterna. De Sorgenfri möter har alla runda kanter.
Bevara Sverige Svenskt, Ny Demokrati och SD – den historien är berättad många gånger, men den blir intressant på nytt när Sorgenfrei besöker SD i Bjuv, detta lilla samhälle som förlorat Findus och noterar tolv procents arbetslöshet. Eller Helsingborg, där vissa kvarter är oigenkännliga för dem som bott där länge.
En ögonöppnare är inte minst resorna till Kiruna, där Sorgenfrei möter muslimer som funnit sig väl till rätta i ett lokalsamhälle där de känner sig välkomna. De jobbar i gruvan, pratar svenska med norrländsk intonation och har lagat sig en liten moské i en gammal busstation. Är det här ett exempel på ”blågul islam”? Ja, självklart!
”Öppna era hjärtan” är en lågmäld men kunskapsglad bok – omöjlig att göra rättvisa åt här – som inte kan komma lägligare. Samtidigt som jag skriver den här texten kommer det nyhetsflashar om att Jimmie Åkesson i en ny SVT-serie hävdar att en troende muslim nog inte kan vara svensk. Den blågula islam som kramkompisen Simona Mohamsson drömmer om, den tror han inte alls på.
Jag har väntat på en sån här bok sedan 1987 och känner en djup tacksamhet över att den äntligen är här.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
