Ett lovande författarskap har precis börjat
Segen Meles debut kretsar kring mystisk pappa
Publicerad 2026-04-16 04.30
”Pappan” av Segen Meles
Harrinett är sjukskriven från jobbet på Coop och har fått en PTSD-app från psykologen. Hennes föräldrar, som möttes i den eritreanska gerillan ELF och återförenades i Sverige, bor inte längre tillsammans. På omslaget till Segen Meles debutroman ”Pappan” ser vi ett par klassiska eritreanska sandaler, kongos, som en svart virvelström snurrar upp ur. Den malströmmen illustrerar på ett bra sätt Harrinetts bild av sin pappa Mikeele. Vem är han? Vad har han varit med om? Varför förvandlas han ibland till ett monster? Och hur kan man innerligt älska en pappa fast han är frånvänd och tyst?
”Pappan” är en roman som passar väl in i den samtida debatten om ”traumalitteratur”. Harrinett sitter hos psykologen och tittar på hennes ”furubokhylla fylld med ångest- och traumaböcker”. När psykologen öppnar munnen säger hon: ”Du, jag tror att vi ska börja utreda ditt största trauma först”. Vilket syftar på den våldtäkt Harrinett utsattes för av en främmande man på studentdagen. Men Harrinett är kortfattad och många sessioner senare kommer det: ”Jag vet inte varför jag inte slår honom eller inte skriker eller åtminstone säger sluta. Jag säger ingenting. Bara ligger där som en halvdöd säl och besprutas av hans vita sörja som det jävla äckel jag är. [---] Det var efter den här dagen jag särade på vem jag var då och den jag är nu.”
Harrinett känner vrede och associerar till sin gerillapappas lärdomar: ”Om jag bara hade fått reda på vem han var skulle jag ha förstått honom och inte hatat allt som kom med honom. Inklusive mig själv. Jag hade inte blivit våldtagen. Förstår du? Jag hade varit frisk i hjärnan, jag hade inte utsatt mig som jag gjorde. Jag fallerade i mitt uppdrag, trots att jag är tränad i det. Jag är tränad i att upptäcka faror, att veta vad jag ska göra när det brinner, när någon oprovocerat kastar in en bomb i en skola, eller hemma. Jag är skolad i paranoia”.
Att vara skolad i paranoia innebär till exempel att som dagisbarn ropa ”krig, krig” när Hesa Fredrik drar i gång, och springa ut och gömma sig under en buske. Det innebär kanske också att då och då tappa tids- och rumsuppfattning och inte vara säker på ”vad som är verkligt och inte”. Framför allt innebär det för Harrinett att hon behöver ta reda på sina föräldrars historia och vad som hände i Eritrea.
Romanen följer Mikeele och hur han som sextonåring värvas till ELF. Genom klasskompisen Antonio får vi trådar till den italienska kolonialhistorien, det etiopiska styret representeras av skolan och polisen. Tillsammans med Osman, som till skillnad från Mikeele har böcker på tigrinja hemma, går han med i den hemliga befrielseorganisationen. Efter att ha blivit skjuten placeras Mikeele bland sjukvårdarna, där han träffar kärleken Senait. De flyr och kommer slutligen till ”Olof Palmes Sverige” 1982. Året därpå föds Harrinett, som växer upp i Hjulsta tillsammans med andra barn vars föräldrar arbetar som städare och vårdpersonal.
Som ni hör bågnar romanen av komplexa berättelser som på olika sätt vittnar om förtryck, kamp, klass, rasism, sexualitet och hälsa. Till detta läggs också en bildningshistoria där Odysseus irrfärder spelar in. Inte konstigt att Harrinett är utmattad. Eller att romanstrukturen fäktar i många riktningar. ”Pappan” vill rymma mycket, ofta pekar den ut sådant jag gärna skulle ha sett fördjupats. Språket går lite fort ibland och det är tvära kast mellan tider och platser. Men till slut kom han hem, Odysseus. Och den svarta virveln i sandalerna blev en människa i en roman. Segen Meles lovande författarskap har precis börjat.
Segen Meles medarbetar i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Anna Hallberg, poet och kritiker i Dagens Nyheter.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
