Oväntat lyckat att slå ihop IB-affären med alkohol
Ardelius balanserar på gränsen men går aldrig över
Publicerad 2026-03-31


”En dag av törst” av Gunnar Ardelius
Gunnar Ardelius roman ”En dag av törst” tydliggör kanske bättre än något verk sedan David Foster Wallaces ”Infinite Jest” hur framgångsrika, välutbildade människor sätter krokben för sig själva när det kommer till beroendesjukdomar. Någon som är van vid att ses som exceptionell kan inte acceptera att det skulle krävas en kraft större än en själv ”för att återge den mentala hälsan” i enlighet med Anonyma Alkoholisters andra steg. För sådana människor finns ingen kraft större än jaget.
André Becksell, huvudpersonen i ”En dag av törst”, ser sig själv som allt annat än en medelmåtta. Året är 1972, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin förbereder sig inför nästa års riksdagsval, och André är en intelligent doktorand som har en lång och framgångsrik karriär framför sig inom juridik. Ändå lyckas han sabba karriären innan den ens börjat när han blir alldeles för överförfriskad på promotionsmiddagen.
För en alkoholist som kan vakna efter att ha kissat på sig i sömnen utan att minnas vad som skett kvällen innan skulle spioneriet kunna erbjuda en livlina.
Vänner och flickvänner ledsnar på hans drickande och ryktet går bland landets jurister att han är ett fyllo. Trots att André känner att han är ämnad för något stort lyckas han endast få ett jobb på en trist myndighet.
Men när chefen för myndigheten så småningom föreslår för André att han ska bli informatör inom ramen för det som kommer att kallas IB-affären återfår André lite av sin dignitet, trots att han egentligen främst är utvald för att han har vänner som staten anser vara vänsterextremister. ”Han hade en uppgift,” skriver Ardelius. ”Han var lycklig.”
Detta påminner om något Don DeLillo sa i en intervju: att såväl spioneri som terrorism i grunden handlar om struktur, om regler och gränser som man söker sig till när samhället inte tillhandahåller dessa i tillräckligt stor utsträckning. För en alkoholist som kan vakna efter att ha kissat på sig i sömnen utan att minnas vad som skett kvällen innan skulle spioneriet kunna erbjuda en livlina.
I podcasten Gästabudet berättar Ardelius om romanens ursprung som en sammanslagning av två idéer som han jobbat på men som aldrig riktigt funkade: en roman om IB-affären och en bok om alkohol. Riskerna med att sy ihop olika verk är lätta att föreställa sig: det kan kännas ofokuserat, rentav schizofrent. Men ”En dag av törst” är ett verk där de två tematiska spåren, alkoholismen och spioneriet, skapar en friktion som mynnar ut i något mer mångfacetterat än de olika spåren skulle kunna ha gett upphov till var för sig.
Kombinationen ger romanen ett djup: det är en psykologisk studie av fulländade romanfigurer och deras relationsdrama samtidigt som det är en spionroman som till större del förhåller sig till genrens konventioner.
Romanens ramverk skulle lätt kunna kollapsa och bli parodi, ett slags svensk ”Johnny English” där en klumpig byråkrat med storhetsvansinne värvas till att spionera på vänsteraktivister, där det mesta går fel för att spionen inte kan sluta supa och knulla. Och visst är vissa replikskiften väldigt roliga — som när André frågar överklassvännen Magdalena varför adeln ger varandra ponnynamn — men Andrés alkoholism är så obarmhärtigt skildrad, dess effekter så förödande att man aldrig skrattar. Man ömmar i stället för romanens många spioner och extremister, som aldrig verkar förstå att de är brickor i ett spel som de inte har inblick i.
När allt väl är över och berättelsens tillfredsställande klimax ägt rum, kvarstår faktumet av att detta är en roman som hela tiden riskerar att falla isär men som aldrig gör det. En roman som är precis så exceptionell som André Becksell tror sig vara.
Agri Ismaïl är författare och kulturskribent, hans senaste bok är romanen Hyper.
