Reportagen i ”Alla ska äta” gör mig förbannad
Elina Pahnke predikar för redan frälsta – men inte på ett dåligt sätt
Publicerad 2025-03-25
”Alla ska äta. Om mat, makt och moral” av Elina Pahnke
Slavoj Žižek skrev någon gång att bilder på tungt arbetande människor för oss just nu är som bar hud var för viktorianerna: man vet att det finns, men man visar helst inte upp det offentligt.
I sin debutbok ”Alla ska äta” vill kulturskribenten Elina Pahnke synliggöra det som ofta osynliggörs i vårt samhällstillstånd. Inte de kriminella gängen, inte de som skjuter – utan de som hungrar, de som försöker bistå dem och de som arbetar med maten. Om man sätter strålkastarna på dem, vad mer blir synligt?
Pahnkes svar: en regering som inte omfördelar resurser, utan som ägnar sig åt repression, åt migration och kriminalitet som vore de samma sak. En regering som i stället för att konfrontera hungern konfronterar de som hungrar.
Möjligtvis predikar Pahnke för de redan frälsta – men det behöver inte vara bortkastade ord för det
”Alla ska äta” bygger på en reportageserie som Aftonbladet Kultur publicerade våren 2023. Pahnke hade uppsökt människor och platser där det mest grundläggande av mänskliga behov – mat – stod i centrum. Nu har hon lagt till en inledning om Tidö-regeringen, men i stort har boken samma innehåll och ofta går exakta formuleringar igen.
Pahnke besöker Helamalmös frukostservering, Folkets skafferi och den subventionerade butiken Matmissionen dit den som lever på försörjningsstöd får komma – ”platser som avslöjar orättvisans logik”.
Hon talar med en skuldsatt kvinna, besöker en teateruppsättning som ifrågasätter hur enbart den rika konsumenten kan agera moraliskt, återvänder till Bjuv efter att ärtfabriken på orten lades ner och ersattes av ett företag som säljer matkassar, sitter med på en rättegång i Helsingborg där en ukrainsk flykting tvistar med en arbetsköpare om utebliven lön. Hon reser till Köpenhamn där det pågår en hungerstrejk för Palestina, till Lampedusa där mänsklig desperation regleras militärt och till London där människor organiserar sig i protest mot nedskärningar och höjda levnadsomkostnader.
Ett vanligt argument för det rådande kapitalistiska produktionssättet är att ”det fungerar”. Jag vet inte vad som skulle krävas för att kapitalismens försvarare skulle säga ”nej du, det fungerar faktiskt inte längre”, men Pahnkes många konkreta exempel på hur människor tvingas leva sina liv i detta system borde kunna utgöra väckarklockor. Tillväxtens logik blir ”en kedja av förnedring”, där vissa människor drar nytta av andras fattigdom.
Men om man inte kan eller vill se sambanden mellan vår ekonomi och dessa livsöden hjälper det nog tyvärr inte att läsa den här boken. Den är helt enkelt inte teoretisk, analytisk eller argumenterande nog för det.
Det vi får i stället är beskrivningar, ögonblicksbilder och människoöden. Vi får ilska och sorg. Vi får framför allt en sorgesång över ett förlorat välfärdssamhälle. Möjligtvis predikar Pahnke för de redan frälsta – men det behöver inte vara bortkastade ord för det. Min vrede eldas på. Jag känner att jag inte är ensam i min blick på det som sker. Och även om den här boken som enskilt verk inte gräver tillräckligt djupt i frågorna om orsak och verkan bidrar den till att belysa det som ligger i skugga.
Många skulle behöva läsa den för att må dåligt på ett sätt som är bra.
Elina Pahnke är medarbetare på Aftonbladets kultursida. Därför gästrecenseras hon av Nina Björk, författare och kritiker på Dagens Nyheter.
Café Bambino: Kärnfamiljens sönderfall
