Kul att Tidötrollen triggas av julkalendern
Tack för skrattet, SVT
Årets julkalender är igång i SVT. Med detta går också startskottet för det årliga kulturkriget om julen.
För vänstersossar är det här en tid då man hukar sig. Det blir inte mycket samtal om skatter, infrastruktur och fördelningspolitik. Nej, istället är någon arg över att julmusten av inkluderingsskäl bytt namn till vintermust. En annan har mött en vegetarian som säger att julskinka är dåligt för planeten och är ilsken. En tredje kan inte förstå varför barnens julavslutning inte längre sker i kyrkan.
Drick inte vintermusten då. Ät din julskinka. Kyrkan går ju att besöka ändå. Tänk om man bara kunde få slippa dessa meningslösa diskussioner. Dessvärre är det svårt när det gormas här och var.
I år tänkte jag anamma en annan taktik. Istället för att förfasa mig ska jag välja glädjen och följa spektaklet. Årets julkalender är nämligen som gjord för att trigga högerns snöflingedebattörer. Med rätt inställning kan det här faktiskt bli en riktig fest.
Hittills har ju bara tre avsnitt sänts. Men det har börjat lovande. Handlingen utspelar sig på ett fjäll som trots att det är december ännu inte fått någon snö. Redan vid första kamerainflygningen kan man nästan i realtid se framför sig hur klimatförnekarna går igång. ”Vädret har varierat i alla tider”, muttras det någonstans.
En av huvudkaraktärerna har flätor som liknar Greta Thunbergs, vilket redan fått slaskplattformen X att gå i spinn. Leta upp valfri moderat i riksdagen och beskåda.
Ett ondsint kommunalråd porträtteras av Christine Meltzer. Istället för att välja en sossefigur – tänk en starke man-typ – är det en pärlhalsbandsmoderat SVT satsat på. Karaktären påminner lite om finansminister Elisabeth Svantesson. Kul, ju.
Det gäller att hitta glädjeämnen i dystra tider. Vi har en högerregering som kör ekonomin i botten. Arbetslösheten är den högsta på tio år. Utsläppen ökar. Byggsektorn står still. Det är inte mycket som är roligt.
Parallellt pågår en sorts metadebatt om begreppet ”woke”. Det har importerats från USA som ett nytt trendigt sätt att diskutera politisk konflikt som innefattar kultur istället för ekonomi och fördelning.
Varför vi i svensk kontext skulle behöva en ny term för något vi redan analyserat i över tio års tid övergår mitt förstånd. Vi har ju redan ”kulturkrig”, ”” och ”identitetspolitik”. Vi behöver inte fler luddiga uttryck.
Till vänster är det enda vettiga man kan göra att försvara givna ”woke”-ståndpunkter, exempelvis jämställdhet, antirasism och minoritetsskydd. De andra tramsiga kulturdebatterna som högern går igång på är det enklast att le åt. I år är julkalendern ett utmärkt verktyg för detta.
Jag anar dock ugglor i mossen. På fjället där handlingen utspelar sig finns någon sorts åtråvärd metall. Eftersom jag är en av dem till vänster som förfäktat att Sverige måste öppna fler gruvor för att bidra med mer mineral som behövs i klimatomställningen finns här en risk. Ska även jag få mig en känga?
Tror inte det. Hittills har vi bara fått veta att det är ett ämne som är ”hårdare än diamant”. Någon sällsynt jordartsmetall, som till exempel behövs i vindkraftverk och annan energiteknik, verkar det inte vara. Puh.
Det låter snarare som en råvara som högerexploatörer, i julkalendern anförda av Elisabeth Svantesson-karaktären, vill komma åt. Sannolikt till smyckesindustrin. Jag tittar lugnt vidare med ett smil på läpparna.
