I Tidösverige ska SR bara stryka medhårs
Cecilia Uddén och Andres Lokko har helt rätt
Cecilia Uddén vann nyligen Stora journalistpriset tillsammans med den palestinske frilansjournalisten Sami Abu Salem för Årets röst. Priset var välförtjänt. Sedan kriget i Gaza inleddes för över ett år sedan har Israel förbjudit journalister från att vistas i området.
För svenskar har därför Sami Abu Salems direktrapporter från krigets fasor varit omistliga.
Cecilia Uddén har varit kontakten som förmedlat hans historier till svenska lyssnare.
Hennes position på Sveriges radio efter flera decennier som utrikeskorrespondent är orubblig. Kanske är det därför hon är en av få som öppet vågar kritisera sin arbetsgivare.
I en intervju med Svenska Dagbladet säger hon att hon varit på konferens och ”läxat upp” chefer på Sveriges radio. Hon berättar för SvD-reportern att hon sagt att det är alldeles för lågt i tak på radion. Att publicistiska diskussioner saknas och tystas ner.
Det är en oroväckande beskrivning av en arbetsplats som enligt mätningar av SOM-institutet i Göteborg har högre förtroende hos allmänheten än både riksdagen och regeringen.
Sveriges medier går igenom enormt tuffa tider. Tidningar läggs ned och presstödet minskar. Det är inte bara tråkigt för alla journalister som blir utan jobb.
”En fri press är inte fienden utan demokratins livsnerv. Utan en stark press urholkas demokratin”, som Barack Obama uttryckt det.
Mitt i denna mediakris har Tidöpartierna dragit åt svångremmen på Public Service-företagen.
SR genomgår just nu ett stålbad. Det ska sparas 250 miljoner kronor årligen, varav 150 miljoner ska ske på personalkostnader. De som är kvar får jobba ännu hårdare – och blir allt tystare.
Radions mångåriga ekonomikommentator Kristian Åström lämnade under märkliga omständigheter sitt jobb i höstas. Han hade kritiserat sina chefer på ett möte och efter det sade han upp sig.
Men det är inte bara personal som tvingas lämna, även program läggs ned.
Senast i raden är Andres Lokkos musikmagasin ”Lokko i P2” som sänts varje vecka i tre års tid. Det är ett initierat och nyfiket program utanför mittfåran. Men den 29 december sänds sista avsnittet.
”’Det passar inte in’, säger den nya kanalchefen” skriver Andres Lokko på Facebook.
När jag läste detta blev jag bara så trött. Hur kan Sveriges mest tongivande musikjournalist sedan decennier tillbaka inte passa in i public service?
Rimligtvis borde man vända på det – att det är den nya kanalchefen som inte passar in.
Det är ju journalister som Uddén, Lokko, Åström och många fler som gör att svenskar skattar innehållet på Sveriges Radio så högt. Inte chefer som stryker medhårs.
Rädslan för att Tidöregeringen ska dra åt snaran ännu hårdare har redan gett resultat.
Vi har fått ett ängsligare, tystare och betydligt tråkigare public service.
***
Rättelse: I en tidigare version av texten stod det att Kristian Åström fick lämna Sveriges Radio. I själva verket sade han upp sig frivilligt.
