Budbee tar Sverige tillbaka till 1600-talet
”Postdrängar” levererar din blinkande jultröja
När leveransbudet Farhad skadade sig i en bilolycka på jobbet kom ett sms från arbetsgivaren som sa att han borde ta med sig paketen till sjukhuset. Meddelandet avslutades med en skrattande emoji.
Dagen efter, när han fortfarande låg inlagd med revbensskador, fick han en ny rutt skickad till sig.
Budfirman hette Tranda, men har nu gått i konkurs. Den är bara ett av många exempel på underleverantörer som utför transporter åt större gigbolag. I det här fallet Budbee.
Att Budbee tecknat kollektivavtal för sina egna anställda spelar alltså ingen roll. Underleverantörerna har ingen skyldighet att ta hänsyn till det.
Efter att ha blivit nekad en enklare utdelningsrunda bad Farhad om ledigt. Sedan fick han sparken.
Berättelsen är en av flera ur boken ”Den sista milen” (Bokförlaget Forum, 2025). Journalisten och författaren Julia Lindblom har granskat arbetsmiljön inom e-handeln. Genom att följa budens vardag skildrar hon 2020-talets skoningslösa klassamhälle.
För gigekonomins paketbud ligger nu några riktiga helvetesveckor i backspegeln. I slutet av november infaller Black Friday, denna märkliga importerade ”högtid” från USA. Idén är klickfrenesi. Under en kort liten period ska en enorm mängd köp göras.
För företag är det en chans till storsälj, inte sällan med ljusskygga prismetoder. För kunderna är det ibland en möjlighet att göra klipp. För leveransbuden är det en arbetsmiljömässig mardröm.
Sedan följer julhandeln som innebär att miljontals paket skickas Sverige runt.
De olika budbolagen konkurrerar med varandra i en ursinnig ”kapplöpning mot botten” om billigast och snabbast möjliga leverans. Du känner nog igen namnen. Budbee, Airmee, hej-kom-och-hjälp-me och allt vad de må heta.
Paket dimper plötsligt ner vid våra ytterdörrar utan att vi ens märkt av det. Det är som att julklapparna levererats av skuggor i stället för av verkliga löntagare.
”Entreprenörer” från Silicon Valley och handelshögskolor slår sig för bröstet över att ha utvecklat apparna och företagen. Men den vinstbärande idén bakom modellen handlar om att rasera villkor för arbetare.
Företagsledarna blir miljardärer och miljonärer. Medelklassens vardag blir lite billigare och enklare. Leveransbuden betalar priset med horribla arbetsförhållanden.
Gigekonomin har i många avseenden inneburit en stor tillbakagång. Paketbudens tillvaro börjar likna de som gällde för 1600-talets postdrängar. De slet hårt när det moderna postväsendet byggdes upp.
Efter att det tagit en hel månad för Stockholm att nås av beskedet att kung Gustav II Adolf stupat i slaget vid Lützen 1632 surnade rikskanslern Axel Oxenstierna till ordentligt. Han grundade därför Postverket 1636.
Postlinjer upprättades. Bönder fick i ansvar att tillhandahålla postdrängar som löpandes överlämnade leveranser till varandra som stafettpinnar. I förordningar sades att transporterna fick ta maximalt två timmar per mil. När buden närmade sig nästa gård skulle de blåsa i ett horn så att nästa dräng kunde göra sig redo att överta säcken och springa vidare.
2020-talets postdrängar sitter bakom rattar och styren istället. Julia Lindblom har följt och intervjuat bud i bil och på cyklar som ibland behöver leverera 13 paket i timmen. De jobbar under övervakning och oklara kontrakt. Anställda får ofta inte ut sina löner. Olika rankingsystem ser till så att de som pressar sig hårdast får ytterligare arbetspass och inkomst. Skiften är långa. Ibland upp emot 12–13 timmar.
Visst, jämförelsen med 1600-talet må till viss del vara en överdrift. Den tidens postdrängar riskerade att straffas med åtta dagars fängelse på vatten och bröd om de inte levererade i tid. Men med tanke på att många av dagens gigarbetare är beroende av sin inkomst för uppehållstillståndet kan konsekvenserna för den som inte orkar med sin kvot bli enorma.
Den som vill vara verkligt mörk kan så klart också begrunda att dåtidens postlinjer bemannades för att snabbt kunna leverera avgörande bud som att svenska kungar stupat i strid. Nu handlar det i stället om beställningar av fula blinkande jultröjor. Sannolikt tillverkade under ännu hemskare villkor i kinesiska svältlönefabriker.
Vackert är det inte, det hyperkapitalistiska samhället.
Är lösningen att sluta handla saker? Nej, så klart inte. Men branschen måste regleras ordentligt. Det behövs inte bara av sociala skäl utan också av hållbarhetsmässiga.
När marknadsekonomin så uppenbart skadar stora grupper löntagare måste politiken ingripa. Så brukade Sverige fungera. Varför ska vi göra avsteg från det bara för att techentreprenörer startat diverse appar?
Vi kan inte ha sektorer av arbetsmarknaden där många jobbar utan att någon tar ordentligt ansvar för arbetsmiljön. Ett givet första steg vore att begränsa antalet underleverantörer. Eller förbjuda skiten helt och hållet. Vi ska inte ha gigbolag i det här landet, vi ska ha arbetsgivare.
Parallellt måste medvetenheten öka om hur leveranserna fungerar. Att branschen är full av underleverantörer med sämre villkor än de bolag som på pappret anlitas är förmodligen inte självklart för alla.
Seriösa företag och kunder måste kräva kollektivavtal.
När något låter för billigt för att vara sant så är det sannolikt det.
Namn på personer som förekommer i boken ”Den sista milen” – och som återges i den här artikeln – är fingerade för att uppgifterna inte ska leda till repressalier från budbolagen.
