Regeringen vågar inte säga sanningen om ditt bolån
Svenskarnas ränteångest är en belastning i en osäker omvärld
Den världsordning vi vant oss vid finns inte längre. Sverige och EU går in i en era då vi måste klara oss bättre på egen hand. ”Strategisk autonomi” – som det också kallas – har blivit ett modeord. Det kommer vara definierande för 2020- och 2030-talen.
Viktiga försvars- och handelssamarbeten står i gungning. Europa kläms geopolitiskt mellan USA och Kina. Om vi inte själva tar större ansvar för det vi och vår ekonomi behöver i framtiden blir Sverige sårbart.
Den kanske mest akuta uppgiften är att snabbt stärka försvarsförmågan. USA:s goda vilja går inte längre att lita på. Då måste EU:s länder investera stort i upprustning.
Utöver försvarssatsningar kommer också ett starkt behov av stärkt självförsörjning när det kommer till viktiga resurser och råvaror. Främst handlar det om energi. Europas beroende av rysk gas blev uppenbart 2022. Energimarknaden havererade när Putin stängde av kranen. Även svenska elpriser påverkades kraftigt när kontinentens problem spred sig till oss.
Förutsättningarna för Sverige att klara elektrifieringen borde vara goda, men tyvärr har Tidöregeringen slagit av på takten. Parallellt med att elbilspremien togs bort har andelen elbilar i nybilsförsäljningen kollapsat. I våra grannländer har utvecklingen varit den motsatta. När drivmedelspriserna nu stiger som en följd av Irankriget blir värdet av att ställa om fordonsflottan särskilt tydligt. En osäker omvärld leder till konflikter och marknadsstörningar. Det vi ser nu lär inte vara den den sista energiprischocken i närtid.
Den utbyggnad av vindkraften som behövs för att försörja framtidens industrier har dessvärre också stannat av. Dessutom agerar Sverigedemokraterna och den populistiska högern fientligt mot bolag som utvecklar nya fossilfria tekniker.
USA har länge matat in offentliga medel i sina strategiskt viktiga industrier. Kinas statligt uppblåsta sektorer ska vi inte ens prata om. Men vill Energimyndigheten ge några hundra miljoner till svenska bolag som ska producera fossilfritt stål får Jimmie Åkesson tuppjuck.
Så kan det inte fortsätta.
På detta kommer en utmaning till som blivit tabu att ens prata om: svenskarnas enorma privata skuldsättning. Den benämns fortfarande inte som det hot som den faktiskt är.
Under decennier har Sverige haft en utveckling där det offentliga dragit sig tillbaka. Vår statsskuld är som ett resultat extremt låg. Bland de lägsta i världen. Samtidigt har svenskarna blivit ett av de mest skuldsatta folken. Vi har slutat investera i våra kollektiva system och då landar notan i stället på var och en som privatperson.
Det märks inte minst i bostadsfrågan. Det lär inte förvåna någon att den stora massan av skuldberget består av bolån. Cirka 70 procent av befolkningen har dessutom rörliga sådana.
I en stökig värld gör det oss utsatta. Konflikter, handelshinder och störda varukedjor gör att Riksbanken kan tvingas höja räntan. Storbankerna tar nu höjd för att Irankriget kommer få den effekten genom att höja även de rörliga boräntorna i förväg. Sedan 2022 är svenskarna plågsamt medvetna om att smällen kan bli riktigt hård.
En anledning till att de senaste årens lågkonjunktur drabbat Sverige hårdare än andra länder är att hushållen insett hur illa läget är. De har hållt hårt i plånboken – även när prognosmakarna förväntat sig att konsumtionen ska komma igång. Optimismen uteblir. Vår ekonomi borde ha tagit fart redan förra året, men så blev det aldrig.
När politikerna slår sig för bröstet över den låga statsskulden finns det en gömd baksida. Riskerna finns fortfarande där, de har bara outsourcats till hushållen.
Tabut kring frågan är så starkt att Tidöpartierna till och med stoppat insatserna för att undersöka hur stort problemet faktiskt är. Riksbanken har länge bönat och bett regeringen om att införa ett nationellt register över hushållens skulder och tillgångar. Det skulle förbättra precisionen i räntesättningen.
Men högern säger nej. De är rädda att bara kunskapen om den skeva fördelningen av svenskarnas skulder och tillgångar skulle skapa en opinion för högre skatter på kapital.
Tidöstyret sätter alltså toppskiktets intressen före Sveriges.
Från och med den 1 april gäller nya regler för bolån. Bostadsmarknaden är så uppblåst att unga har svårt att ta sig in. Regeringens lösning? Att höja taket så att det nu går att låna hela vägen upp till 90 procent av bostadspriset – och amortera mindre. Riksbanken, Riksgälden och Konjunkturinstitutet (KI) hör till dem som varnat för effekterna. De påpekar att bostadspriserna lär öka. Fler individer kommer ta större risker. En redan hög privat skuldsättning kommer att bli ännu lite högre.
Sverige fortsätter att agera insiktslöst.
För att minska riskerna krävs nu en rad politiska åtgärder. Långsiktigt måste det offentliga ta större ansvar för bostadsbyggandet. Den låga konkurrensen mellan storbankerna på räntemarknaden måste tas itu med. Det nationella registret för skulder och tillgångar måste införas.
Därutöver är det dags att börja tänka utanför boxen. Bör staten skapa incitament för fler att binda sina bolån över längre tid? Hur kan kostnaderna och hindren att flytta lån mellan banker elimineras?
Kan den stora kostnad som ränteavdraget utgör för det offentliga komma till bättre nytta? Om subventionen riktas om mot bundna lån blir det fortfarande ett stöd för hushållen, men det skapar också större trygghet i svensk ekonomi. Vi blir styktåligare vid externa ekonomiska chocker. Konsekvenserna av Riksbankens höjningar blir inte lika långvariga när vi vill gasa oss ur dåliga tider.
En sak är i alla fall säker. Kombinationen av en feg finanspolitik, ett gigantiskt privat skuldberg, hökar i Riksbankens direktion och skrämda hushåll gör Sverige uselt rustat för den geopolitiska era vi hittills bara sett början av.