Jag tänkte att det var mitt fel när han tafsade
Tog mig på rumpan och sa att jag hade potential
Hej Hanna,
När du läser det här är du på tåget på väg hem. Du har en tung klump i magen. Du svettas.
Inte på samma sätt samma som när du åkte till eventet. Då var det av förväntan.
Du hade sett fram emot det här länge. Att möta nya människor, nya tankar. Du var så glad över att få vara där.
Och väl på plats var samtalen inspirerande. Människor pratade om saker du inte visste fanns.
Ibland kände du dig liten. Undersköterskan från Fjugesta som lyckats smyga sig in bland de intellektuella.
Trots det hörde du faktiskt hemma där.
Jag är så ledsen att du behövde träffa någon som tog bort den känslan från dig.
Han sa att du hade driv i dig. Mod att ta plats, trots att du “bara var undersköterska”. Att du hade potential. Och sedan, utan att du visste ordet av, var hans hand på din rumpa. Hans ansikte närmade sig ditt.
Han, mycket äldre. Trygg i sin roll. Medveten om att du inte var det.
Då sa han de där orden.
Att du visste precis vad du gjorde när du “lekte osäker”. När du “valde den klänningen”.
Men egentligen vet du att det inte det finns någon ursäkt i världen som trumfar ett nej. Oavsett ton, kläder eller promillehalt. Han gjorde det för att han visste att han kunde.
Dagen efter sökte du honom med blicken. Men han var borta.
Skämdes han? Var han arg på dig?
Hanna, jag vill att du ska veta att jag förlåter dig för att du aldrig berättade för någon. Jag vet att du var rädd för att hans röst skulle väga tyngre än din. Ditt självtvivel och ditt dåliga samvete är de största demonerna av alla.
Jag önskar att du slapp undra om du överreagerade. Att du inte hade velat försöka förklara bort det med att han var full. Skylla på att du också var det. Eller känna skuld över att han kanske blev sårad.
Men Hanna, du kommer inte tänka så för alltid.
Du kommer förstå att det inte handlar om dig. Att det inte heller handlade om sex utan om makt. Att det inte var ditt fel.
Egentligen vet du ju att män som begår övergrepp visst förstår ett nej, men att deras position gör det möjligt för dem att strunta i det.
Du kommer möta andra som också blivit tystade och utnyttjade av personer som till vardags predikar om kvinnors rättigheter.
Och du kommer se att det finns ett mönster. Ett strukturellt problem.
#Metoo var ett upprop från kvinnor överallt, då 2017. I teatervärlden, i vården, på universitet, i politiken, och föreningslivet. Och vi finns fortfarande kvar.
Och du, Hanna - du kommer att skriva det här brevet så att också andra får läsa.
Du kommer att kunna sätta ord på det du en gång inte vågade säga. Du kommer bli den du själv hade behövt som stöd, då när du behövde det.
Och det det kommer att få dig att känna dig stark.