”Oroliga för att bli fattigpensionärer”
LO har rätt: pensionerna måste göras om
Det svenska pensionssystemet bygger på en enkel idé. Den som arbetar ska få trygghet som gammal. I verkligheten gäller det bara vissa.
I dag kan en person som jobbat från 19 till 65 års ålder få ut knappt hälften av sin slutlön i allmän pension. För många arbetare handlar det om nivåer som inte går att leva på, trots decennier av slit, skatteinbetalningar och bidrag till samhällsekonomin.
Det här är inte ett misslyckande i marginalen. Det är ett systemfel.
I veckan presenterade LO en rapport om rättvisare pensioner. I den lanseras fem konkreta förslag på hur pensionssystemet kan stärkas.
Samtliga 13 LO-förbund, som företräder 1,4 miljoner arbetare, kräver att de politiska partierna tillsätter en ny pensionsutredning. Det här är den enskilt största frågan LO kommer att driva i valrörelsen, säger Johan Lindholm, LO:s ordförande, på pressträffen i LO-borgen.
– Just arbetare kräver att vi gör något åt pensionerna. De är oroliga för att bli fattigpensionärer. Så kan vi inte ha det. Landet ska utvecklas och de som ser till att vi får tillväxt är landets arbetare. Då måste landet också fungera för dem, säger Lindholm till Aftonbladets ledarsida.
Först och främst menar LO att staten måste höja den allmänna inkomstgrundande pensionen. Det måste in mer pengar i systemet. Den som har arbetat länge med en låg lön behöver också få ett arbetslivstillägg. Det måste göra större skillnad om man har arbetat i 40 år än om man inte gjort det.
De vill också se en behovsprövad övergångspension.
Den som i dag inte klarar att arbeta fram till 67-årsdagen hänvisas till sjukersättning. Men den är svår att få och leder till lägre pension. Det nya förslaget ska vara en sorts försäkring, inte ett bidrag.
Dessutom vill LO se ett stopp av ytterligare höjningar av pensionsåldern.
I teorin är det svenska pensionssystemet neutralt. Alla behandlas lika. Pensionen baseras på livsinkomst. Ju mer du jobbar och tjänar, desto mer får du.
I praktiken är det tvärtom.
För människor har inte samma liv.
Den som har ett tungt jobb slits ut snabbare. Nästan hälften av landets arbetarkvinnor jobbar deltid, sällan frivilligt. Den som börjar arbeta tidigt gör det ofta i yrken där kroppen tar mycket stryk. Samtidigt lever höginkomsttagare och tjänstemän längre.
När samma regler tillämpas på olika liv blir resultatet inte rättvist. Konsekvensen är brutal.
Arbetare betalar in till systemet hela livet, men får i genomsnitt ut mindre. De både tjänar mindre och lever kortare. Det är en omfördelning från de som sliter mest – till de som har det bättre.
I dag uppger en växande andel äldre arbetare att de inte klarar att jobba fram till pensionsåldern. De tvingas ofta att välja mellan att arbeta tills kroppen är utsliten, eller gå tidigare och straffas med ännu lägre pension.
Samtidigt har politiken i praktiken abdikerat. I stället för att höja den allmänna pensionen lutar man sig mot tjänstepensionerna. Det gör systemet ännu mer ojämlikt, eftersom villkoren skiljer sig mellan olika grupper på arbetsmarknaden.
Resultatet är ett pensionssystem som inte längre håller vad det lovar.
Det var tänkt att vara ett gemensamt kontrakt: arbeta, bidra och få trygghet tillbaka.
Nu börjar allt fler inse att det inte stämmer.
Och det är farligt.
I höstens val är drygt 30 procent av väljarna över 65 år. Men även yngre känner en gnagande oro för prognosen i det orangea kuvertet. Kommer det gå att bo och leva? Kommer man ha råd att sätta guldkant på ålderns höst eller att ta med barnbarnen på någon aktivitet?
Ett pensionssystem som straffar arbetare är inte hållbart. Det skadar idén om att Sverige är ett land där arbete lönar sig. LO gör rätt i att sätta frågan främst.
Fler partier borde göra samma sak i årets valrörelse.