Kristersson krossar den svenska superkraften
Sydkoreas k-pop borde vara en väckarklocka
Det är troligen få med små barn som har missat den animerade filmen ”KPop Demon Hunters” som släpptes i somras. Filmen har redan setts över 400 miljoner gånger. Den är därmed Netflix mest sedda film i år. Även musiken från filmen har blivit en stor succé och spelas världen över.
Filmen handlar om ett sydkoreanskt K-pop-tjejband som lever ett dubbelliv. Inför sina fans är de stora popstjärnor med perfekt koreografi. Bakom scenen är de något helt annat. I hemlighet jagar de demoner och skyddar mänskligheten mot övernaturliga hot.
Berättelsen skulle kunna ses som en allegori över dagens Sydkorea. I alla fall om man läser journalisten och författaren Martin Gelins reportagebok ”Mjuk makt” (Volante 2025). I boken granskar han hur länder försöker påverka omvärlden genom kultur, idéer och attraktionskraft.
Mjuk makt, eller soft power, handlar om inflytande utan tvång. Det är motsatsen till militär styrka och hot. I stället lockar man andra genom kultur, värderingar och livsstil. Begreppet skapades av den amerikanske statsvetaren Joseph S. Nye på 1990-talet.
Martin Gelin beskriver vår tid som hård och osäker. Han har rest till och studerat flera länder, bland annat Sydkorea, Kina, Nigeria, Qatar, Frankrike och USA. Hans slutsats är tydlig. Stater som inte tar kultur på allvar riskerar att bli överkörda i den globala maktkampen.
Sydkorea är ett tydligt exempel. På kort tid har landet blivit en kulturell stormakt. Popband som BTS och Blackpink hör till världens största. Serien ”Squid Game” är den mest sedda i Netflix historia. Koreansk hudvård, ofta kallad K-beauty, är en växande global industri. År 2020 vann filmen ”Parasite” fyra Oscar. En av dem var priset för bästa film. Det var första gången en icke-engelskspråkig film vann det priset.
Förra året fick den sydkoreanska författaren Han Kang Nobelpriset i litteratur.
Enligt Gelin är framgångarna inte en slump. De är resultatet av medvetna politiska val. Sydkorea har i flera decennier satsat stort på kultur. Inte bara för att kultur ger glädje och mening. Den ses också som ett sätt att stärka landet internationellt. Kultur är en del av säkerhetspolitiken.
Bakgrunden är bland annat relationen till Nordkorea. Sydkorea lever granne med en av världens mest slutna diktaturer. Det har påverkat hur landet har valt att bygga sin styrka.
Gelin beskriver hur utvecklingen tog fart i slutet av 1990-talet. Sydkorea drabbades då av en svår finanskris. Internationella valutafonden gick in med ett stödpaket på 57 miljarder dollar. Samtidigt sattes hårda villkor. Landet fick inte öka sina militära utgifter utan USA:s godkännande. Det tvingade Sydkorea att satsa mer på mjuk makt än på militär makt.
En särskild kulturmyndighet skapades. Den placerades på armlängds avstånd från regeringen och fick en stor budget. Samtidigt grundades en fond för kulturexport. Därifrån får företag och konstnärer inom musik, film, tv, mode och konst ekonomiskt stöd.
Den sydkoreanska kulturvågen kallas ”hallyu”. Den bygger inte på statlig propaganda, som i Kina och Ryssland. I stället är den ofta kritisk mot det egna samhället. ”Squid Game” skildrar ekonomiska klyftor och hård konkurrens. ”Parasite” är en mörk satir om klassamhället i Seoul.
Verken visar inte bara att Sydkorea är kulturellt relevant. De förmedlar också bilden av ett öppet samhälle. Ett land med demokrati, yttrandefrihet och ett levande kulturliv. Det är raka motsatsen till Nordkorea och till den kinesiska regimen på andra sidan Gula havet.
Samtidigt går världen åt ett annat håll. Antalet demokratier minskar. Auktoritära stater blir fler. Länder som Ryssland, Kina, Saudiarabien och USA vill i högre grad dela upp världen i egna intressesfärer.
Detta har lett till ökad militär upprustning. Sverige är inget undantag. Regeringen och samarbetspartierna är överens om att låna upp till 300 miljarder kronor till försvaret. Målet är att utbilda över 10 000 soldater per år.
Pengar till det militära verkar sakna gräns. Samtidigt gör regeringen stora nedskärningar på svensk mjuk makt. Kulturpolitiken har bantats kraftigt. Kulturminister Parisa Liljestrands (M) senaste kulturbudget var den lägsta på tjugo år. Stödet till det fria kulturlivet och till public service har minskat. Bidraget till kulturskolan har halverats. Fri entré till statliga museer har tagits bort, vilket lett till färre besökare.
Även biståndet har skurits ner. Enprocentsmålet har övergivits. Det har slagit mot människor i nöd och skadat bilden av Sverige i världen. Regeringen har skrotat den feministiska utrikespolitiken och gör ljusskygga affärer med Somalia, en av världens värsta diktaturer.
Sverige har länge haft stark mjuk makt. Den har byggt på öppenhet, tillit, kultur och bistånd. Nu försvagas den steg för steg.
Demokratier försvaras inte bara med vapen. De måste också vara attraktiva, skriver Martin Gelin.
Sydkoreansk k-pop borde vara en väckarklocka för Ulf Kristerssons regering.
