Snart får Kristersson ringa efter taxi igen
”Den vuxne i rummet” verkar ha blivit bitter
GÖTEBORG Den första person jag mötte på Socialdemokraternas kongress var Tage Erlander.
Han stod på Svenska mässan – i form av en pappdocka – lätt framåtlutad som för att lyssna på något intressant samtal. Erlander var Sveriges statsminister från 1946 till 1969.
Han brukar kallas ”Sveriges längste statsminister” både tack vare sina 192 centimeter och för att han satt så länge. På S-kongressen gjorde han reklam för Elandergården i Ransäter i Värmland.
Ransäter är platsen där Tage Erlander föddes och växte upp. Idag ett museum och en samlingspunkt. Erlandergården är en del av arbetarrörelsens och Sveriges historia.
Men samtidigt som Socialdemokratin blickar bakåt och vill återuppväcka många av Tage Erlanders idéer om ett starkare samhälle har Erlandergården ekonomiska problem. Arbetarrörelsen är sällsamt dålig på att ta hand om sin historia, retoriken till trots.
En vänförening har nyligen bildats, det är deras pappdocka, och de var på S-kongressen för att värva medlemmar. Det fanns till och med en motion om att man borde ge Erlandergården stöd, men den avslogs av partistyrelsen.
Det blev en kongress i Tage Erlanders anda. Lite träig och tråkig där folk fick prata till punkt. Det fanns inte ett spår av identitetspolitik utan debatterna handlade om saker som tillväxt, näringspolitik, tandvård, jobb och ekonomi.
Magdalena Anderssons politiska projekt för att förändra Socialdemokraterna har gått i mål. Hon fick med sig partiet på en slags spagat, en liten förändring till vänster i ekonomisk politik och välfärd men en stor förflyttning till höger i migration och brottsbekämpning.
Om Mona Sahlin flyttade partiet åt höger och i frihetlig riktning kan man konstatera att Magdalena Andersson nu har flyttat tillbaka det igen.
Inte hela vägen till Tage Erlander kanske, men åt det hållet.
Själv känner jag en viss vilsenhet inför inriktningen, även om nostalgin flödar även i mina ådror. Jag kan känna en rädsla för att pendeln slår för långt tillbaka.
Den socialdemokrati som jag växte upp med tyckte system var viktigare än människor. Man försvarade att det bara fanns två tv-kanaler och att Televerket hade monopol. Det var ett Sverige som var mer jämlikt men samtligt ett mycket gammalt land med hårda hierarkier, auktoritära myndigheter och ett stort mått av ofrihet för den som inte passade in i normen.
Högern kallar det ibland för DDR-Sverige. Det är orättvist. Men det var en socialdemokrati med svartvit tv.
Sverige idag tittar på Netflix och HBO. Var fjärde svensk har rötter i ett annat land, vi är medlemmar i EU och i Nato. Kvinnors ställning är en helt annan. Homosexualitet är inte längre en sjukdom. Vi blir allt äldre, mår bättre och lever våra liv som vi själva vill. I varje fall de flesta av oss.
Det finns drag på Socialdemokraternas 42:a kongress av längtan tillbaka till det enkla, begripliga och fyrkantiga. Av att Sverige återigen ska bli Sverige.
När jag hör retoriken tänker jag på den svartvita tv:n.
Vi måste kunna nå jämlikheten utan att slarva bort friheten, mångfalden och nyfikenheten på världen.
När socialdemokrater med utländsk bakgrund frågar mig om jag tror partiledningen menar allvar när de klumpar ihop brottslighet med invandring blir jag ledsen.
Nej, vill jag säga. Det är valstrategi.
Men det vore inte ärligt.
Sverige har förändrats och naturligtvis måste även Socialdemokraterna utgå från den karta som finns. Flyktingkrisen 2015 satte punkt för en epok och blev starten på en ny.
Men måste allt slå över i sin motsats?
Alternativet till att tappa kontroll över gränsen behöver inte vara att stänga den helt. Alternativet till för slapp kriminalpolitik måste inte vara att montera ner delar av rättsstaten.
Jag har följt socialdemokraternas kongresser sedan 1990-talet, ofta på plats. Och årets kongress var osannolikt enig. Naturligtvis gör stödet i opinionen sitt till.
Och beslut som att avskaffa karensdagen, driva arbetstidsförkortning hårdare och att tandvården ska in i den allmänna hälso- och sjukförsäkringen.
Sånt är det bästa sedan skivat bröd för socialdemokrater.
Men man ska heller inte underskatta Ulf Kristerssons bidrag till stämningen i Göteborg. Han framstår som bitter, svag och grälsjuk. Att hans partisekreterare Karin Enström krävde Magdalena Anderssons avgång mitt under S-kongressen var ett fantastiskt partytrick.
Alla blev lyckliga, Moderaterna såg ut som ett parti i fritt fall. Och skadeglädjen är som bekant den enda sanna glädjen.
Innan han blev statsminister var Ulf Kristersson känd för att åka väldigt mycket taxi. Bland annat mellan centralstationen och riksdagen. En sträcka på 920 meter.
TV4 kunde avslöja att han åkt taxi för 113 000 kronor.
Ulf Kristersson är en bekväm man. Idag åker han Säpobil. Ingen kan mysa som han på statsministerns rekreationsbostad Harpsund eller i regeringsplanet. Eller stråla som värd för fester på Sagerska palatset.
Kanske är det någonstans där bitterheten börjar. Och förklaringen till veckans panikreaktion från M-kansliet.
För om opinionssiffrorna ger någon vägledning kommer Ulf Kristersson snart att behöva ringa efter taxi igen. Det otacksamma folket uppskattar inte allt han gjort för dem.
”Den vuxne i rummet” har surnat till.
Tage Erlander bodde aldrig i Sagerska palatset. Han och Aina hade i stället en lägenhet på sjunde våningen i ett hus på Kungsholmen i Stockholm.
Hans ”starka samhälle” blev ett av världens rikaste och mest anständiga. Då Sverige var Sverige. På gott och ont är det någonstans där Magdalena Andersson har fäst blicken.
