Bruce Springsteen hade ingen hjälte till pappa
Sätter ljuset på ett samhällsproblem
Uppdaterad 2026-01-30 | Publicerad 2025-11-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bruce Springsteen hade ingen hjälte till pappa. Men han hade en far som nog många kan känna igen i sin omgivning. Och han har gjort den ensamme mannen, som nog inte blir fars dag-firad, lite mer begriplig.
På bio visas just nu filmen ”Springsteen: Deliver Me From Nowhere”. Den berättar inte i kronologisk ordning om pojken från New Jerseys arbetarklass som växte upp och blev en av världens största artister.
I stället fokuserar filmen på tillkomsten av Springsteens ”svåraste” album ”Nebraska”. Den släpptes innan ”Born in the USA”, skivan som sköt ut 34-åringen i stratosfären och gav Amerika en ny nationalsång.
I filmen spelas Springsteens far Douglas av Stephen Graham. Samma skådespelare som nyligen hyllats för sitt känsliga fadersporträtt i den uppmärksammade tv-serien ”Adolescence”.
Graham har inte särskilt många repliker i filmen. I stället är det kroppsspråket som talar.
Han är den tystlåtne fabriksarbetaren som dras med psykisk ohälsa, dricker och tar ut sina aggressioner på familjen.
Hos Bruce Springsteen satte barndomen djupa spår. Han har genom livet och under sin framgångsrika karriär brottats med svåra depressioner.
För den stora publiken är Springsteen rockstjärnan som personifierar bredbent maskulinitet. Som otröttligt kan göra fyratimmarskonserter och vars biceps är lika ikoniska som den tecknade figuren Karl-Alfreds.
Springsteen, född 1949, tillhör efterkrigsgenerationen som ogärna pratat om psykisk ohälsa. De fick ju växa upp i fred och frihet under flera decennier.
När han bestämde sig för att ge ut ”Nebraska” förstod omgivningen ingenting. Han hade haft stora hits med ”Born to run” och ”Badlands”. Varför skulle denna stjärna låta som en deprimerad trubadur helt plötsligt?
Men Springsteen behövde hantera sin komplicerade fadersrelation som höll på att äta upp honom. Skivan är också en berättelse om ett USA i moralisk och ekonomisk kris. Ronald Reagans nyliberalism på 1980-talet ledde till växande arbetslöshet och sociala nedskärningar.
Problemen med droger och brottslighet ökade.
De flesta av ”Nebraskas” låtar handlar om ensamhet, förtvivlan och drömmar som gått sönder. Ofta med berättarröster från underklassens män som tappat greppet om sina liv.
På många sätt skulle ”Nebraska” lika gärna kunna handla om dagens USA – eller hela den post-industriella världen för den delen. Fabriker som lagts ned och flyttats till låglöneländer. Kvinnorna utbildar sig och gör karriär i storstäder. Inte sällan väljer de bort att skaffa barn och familj.
I övergivna bruksorter har framför allt männen blivit kvar.
Faktum är att allt fler män aldrig kommer att bli firade på fars dag. Det låter banalt men har ett samhällspolitiskt bråddjup. Springsteen gjorde den tysta, förlorade mannen begriplig i en tid när få ville se honom. I dag behöver vi samma blick igen.
