Lundgren och Haags fasor var min vardag
”Noll stjärnor” är standard i Bryssel
En toastol precis bredvid sängen, ventilation i form av ett hål i fasaden och sopor på gatorna. Det är några av de fasor som Lotta Lundgren och Erik Haag möts av i ”Noll stjärnor” som just nu finns på Max. Serien går ut på att paret reser runt i Europa och besöker de restauranger, hotell och nöjen som fått sämst betyg på nätet.
Serien är väldigt underhållande. Men för en som levt en längre tid i EU:s huvudstad Bryssel är det snarare igenkänningshumor än skräck. Europaparlamentets hemvist är ”noll stjärnor” rakt igenom.
I min killes lägenhet i Bryssel var faktiskt ventilationen ett hål rakt ut genom fasaden, cirka 20 centimeter i diameter. Till skillnad från Lundberg och Haags hotell i Albanien hade hyresvärden åtminstone satt dit ett nät för att hindra duvorna från att flyga in i badrummet.
Känner jag belgarna rätt var det nog på förekommen anledning, snarare än i förebyggande syfte. De är inte så mycket för att planera, utan föredrar att lappa och laga där det behövs.
Själv hyrde jag till en början ett rum i stadens danska kyrka. Där bodde jag tillsammans med 16 danskar och en präst. Själva prästen såg jag bara en gång, när han kom in i köket med ett väldigt lass korv med bröd. Det behöver väl knappt sägas, men även han var dansk.
Kyrkobyggnaden höll skandinavisk standard snarare än belgisk, vilket räddade mig under mitt första halvår i staden. Fast jag fick förstås min beskärda del av belgiska lösningar ändå. På vägen till praktiken i Europaparlamentet kunde man se elskåp som sågats itu på mitten för att göra plats för en parkbänk. Elen i husen hängde oftast utanpå fasaderna, i ett slags trassliga fågelbon.
De sopor på gatorna som Lundgren och Haag möts av i Sicilien är en del av det belgiska systemet. Soporna slängs ut på gatan på kvällen och hämtas – i teorin – av sopbilar morgonen därpå. Det är väl lite så där med den saken i praktiken.
Lundgren och Haag bor i ett hotellrum med säng, dusch och toalett i samma rum. Toastolen är placerad intill sängens huvudände och döljs endast av ett duschdraperi.
För det otränade ögat kan det verka barockt, rent av motbjudande. Men den som bott i Bryssel vet att det här bara handlar om en hyresvärd som gjort det bästa av situationen i ett mycket gammalt och trångt hus. Lundgren och Haag ska rent av vara glada att de inte behöver gå in och skita intill grannens säng.
Efter ett tag flyttade jag från den danska kyrkan till de nedgångna kvarteren i Saint Josse. Där återfanns det belgiska i stort som smått. I lägenheten vred man kranen till höger för varmvatten i köket, till vänster i badrummet. Grannhuset hade pallats upp med en stor järnställning, ett slags tjockt spett som gick rätt över en parkeringsplats och tryckte isär husen.
Den som fått för sig att EU är raka gurkor och administration kan med fördel ta en sväng till Bryssel. EU är också kaos, total avsaknad av logik och livsfarliga sladdhärvor. Det kanske inte förtjänar så många stjärnor, men man kan sakna det ändå.
