Ebba Busch retorik är ett hot mot yttrandefriheten
Tror vi staten vill väl är vi dumma
Under rubriken ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen” krävde i veckan Ebba Busch (KD) och Alice Teodorescu Måwe (KD) rättsliga åtgärder mot många av dem som kritiserar Israels krig i Gaza.
”Sverige är under en värderingsattack. Den radikala Palestinarörelsen utgör ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige.” skriver de.
Jag kommer osökt att tänka på begreppet ”dubbeltänk” i George Orwells 1984.
Dubbeltänk är att samtidigt hålla två motsägelsefulla idéer i huvudet – och acceptera båda som sanna.
Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.
Demokratins fri- och rättigheter värnas av att... färre får tillgång till dem. Och yttrandefriheten försvaras bäst genom att avskaffas. Eller i varje fall inskränkas.
Palestinaaktivisterna ska enligt utspelet lagföras, svartlistas, kunna förlora sitt svenska medborgarskap, utvisas och om de trots detta demonstrerar flyttas långt bort.
Allt har karaktären av töjbara regler som kan tillämpas lite som makthavare känner för. Ett, två, tre... godtycke!
Det är sant att delar av protesterna mot Israel har spårat ur. När ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin förföljdes en sen kväll passerades en viktig gräns. Aktörer i rörelsen har spridit antisemitism. Och svenska judar har drabbats, vilket är helt oacceptabelt.
Detta måste myndigheterna klara att hantera bättre än idag.
Varje politisk rörelse har ansvar att hålla rent mot sånt. Både S och V har fått politiska vildar i riksdagen som ett resultat av den renhållningen.
Det var nödvändigt.
Men kristdemokraternas förslag skulle bli den största inskränkningen i demonstrationsfriheten sedan Sverige blev en demokrati.
Det är ett mycket farligt sluttande plan.
Om vi ger staten makt att begränsa demonstrationsfriheten för en grupp så begränsas den för alla. Vem kan veta vilka som i så fall står på tur att tystas? Politiska vändar växlar. Men rätten att protestera har hittills tillhört det öppna samhällets själva kärna.
Vill vi verkligen tumma på den?
I vanliga fall brukar den nya högern framställa sig som yttrandefrihetsfundamentalister. Det är, om ni minns, därför högeraktivister skulle få bränna koranen inlindad i bacon framför moskéer under fredagsbönen.
Med polisskydd.
KD har länge haft en extrem syn på palestinakonflikten och har nära kontakter med israeliska bosättare. Partiet står idag ganska ensamma i vad som i praktiken mest är ett försvar av premiärminister Benjamin Netanyahu allt mer skakiga regering.
De har förlorat debatten och föreslår nu istället olika åtgärder för att tysta sina kritiker.
Det ser inte så bra ut.
För så här hänger det ihop. Demonstrationsfriheten är de maktlösas yttrandefrihet.
Den som inte har någon politisk plattform eller ledarsida kan ställa sig på gatan och försöka vinna människor för sin sak. Många av de rättigheter vi har idag började så.
Någon protesterade. Någon var bråkig. Någon vägrade lyda. Och människor lyssnade. Ibland använde de en smula civil olydnad.
Förespråkarna för kvinnlig rösträtt kedjade fast sig vid offentliga byggnader.
Rosa Parks vägrade ge sin plats på bussen till en vit.
Greta Thunberg satte sig framför riksdagen och ”skolstrejkade”.
I efterhand tittar historien på dem med beundran. Ingen undrar idag varför de protesterade. Däremot ställer vi oss ofta frågan varför inte alla andra också gjorde det.
Jag skulle inte bli förvånad om samma sak kommer att hända med protesterna mot Israels krig i Gaza.
Frågan som kommer att ställas är inte varför så många gick ut på gatorna, utan hur det kunde finnas krafter i samhället som försökte hindra dem.
***
Texten är hämtad från veckans nyhetsbrev. Prenumerera på ledarredaktionens nyhetsbrev här.
