De tog Dmitriy och Elena i gryningen
Rasism som social ingenjörskonst
I fredags gick solen upp 05:55 i Sundsvall.
Klockan sex kom polisbilarna.
Dmitriy och Elena har bott i Sverige sedan 22 år tillbaka. De bor här helt lagligt, med arbete, familj och många vänner. Men nu ska de ut.
– De skriker ju på hjälp. Det är så vidrigt, sa grannen Helena Wennman senare till Sundsvalls tidning.
Det vi ser är inte längre ”stram” migrationspolitik eller en ”paus” för att hinna integrera de som har kommit hit.
Detta är rasism som social ingenjörskonst. Sverigedemokraternas stridsrop ”Bevara Sverige Svenskt” i praktisk politik.
– Det här är jättegoa människor. Vi känner dem väl och när de grillar på gården om somrarna brukar de komma upp med mat även till oss. De är så fina, säger grannen Eva Evert.
Många har protesterat. Tusentals har skrivit under en namninsamling. Biskopen Teresia Boström har protesterat liksom kommunalrådet Niklas Säwén (S). Kommunalarbetareförbundet har i en rasande debattartikel ifrågasatt hur man kan utvisa personer i bristyrken.
”Den här politiken är kortsiktig, skadlig för välfärden och djupt inhuman. Den går dessutom på tvärs med de värderingar Sverige säger sig stå för” skriver Kommunal.
Men inget har hjälpt.
Vi har sett många liknande fall på senare tid. Protesterna mot tonårsutvisningarna ledde till och med till en halv reträtt från regeringen. Även borgerliga politiker och debattörer har höjt rösten. Men själva utgångspunkten för politiken ligger fast.
Utvisningarna av fullt integrerande svenskar, ibland med arbeten i bristyrken och på orter som skriker efter fler invånare visar politikens verkliga motiv. Sverigedemokraternas vision är att omforma Sverige till partiets idé om svenskhet.
Svenskar är de som, med Jimmie Åkessons egna ord, har ”slagits och ätit bark för denna jordplätt”. SD:s utgångspunkt är – i praktiken – en åtskillnad av människor utifrån etnicitet.
Utifrån detta är jag svensk, med rötter hundratals år tillbaka i den sörmländska myllan, medan mina vänner vars föräldrar är födda i Irak, Kurdistan eller Argentina inte är det. Trots att vi alla växt upp och lever här.
Det är en definition av svenskhet som struntar i vem du är, vad du vill och vart du är på väg. Den frågar bara en sak: var kommer du ifrån, egentligen?
Själva frågan är ett livsfarligt gift. För när du väl börjat göra åtskillnad mellan människor så finns det inte riktigt någon gräns.
Alla inblandade i gryningsräden mot Dmitriy och Elena gjorde bara sitt jobb. Domstolen dömde efter lagen, poliserna tankade noggrant sina bilar och förvaret hade planerat maten för nästa vecka. Den byråkratiska staten utövar makt med ett urverks precision. Varje person gör bara en liten del, opersonligt, effektivt och i rätt tid. Ingen är ansvarig för helheten när resultatet blir fasansfullt.
Men det skaver. Det skadar tilliten i samhället och förtroendet för myndigheterna. Det splittrar. Det polariserar på djupet. Människor känner att detta, det var inte vad de röstade för. Sannolikt är det därför som protesterna mot tonårsutvisningarna blev så starka.
Det som händer är helt enkelt orätt.
Med 20 procent av rösterna bakom sig har SD kidnappat både samtalet och 100 procent av makten över migrationspolitiken.
Men debatten om tonårsutvisningarna visar en gammal sanning: att motstånd alltid lönar sig.
Vi behöver faktiskt inte acceptera det här.
***
Texten är hämtad från veckans nyhetsbrev. Prenumerera på ledarredaktionens nyhetsbrev här.
