Dynamit detonerar på bioduken i Elvis-filmen
NEW YORK. När Ronnie Tutt börjar svänga som mest besinningslöst under stegringen i ”Suspicious minds” är det någon i biosalongen på andra avenyn som skriker rakt ut:
– Fuck yeah!
Jag kan bara instämma.
”Epic: Elvis in concert” heter den konsertfilm/dokumentär Baz Luhrmann – också ansvarig för bejublade spelfilmen ”Elvis” 2022 – just fört till torgs.
Den hyllades av Håkan Steen i en recension i Aftonbladet redan förra fredagen och som vi alltid brukar säga här:
Håkan Steen har rätt!
Det är jag i och för sig inte hundraprocentigt säker på när jag plikttroget trampar iväg till biografen i Kips Bay. Att Luhrmann (rimmar fint med ett annat efternamn, nu när jag tänker på det…) hittat 50 timmar tidigare outgivet konsert- och intervjumaterial från tidiga 70-talets shower på International (sedermera Hilton) i Vegas och klippt ihop till ett slags kollage känns inte jättesensationellt. Slikt har man väl sett förr.
Men good golly miss Molly vilken dynamit som detonerar på den jättelika Imax-duken.
Bara intervjubitarna räcker för att jag ska dra efter andan i biofåtöljen. The Memphis Flash har ju karisma så det räcker för att lysa upp hela galaxer och ser även sent i livet – så sent som det nu blev – så bra ut att jag drar mig till minnes vad Christian Slater-karaktären sa om honom i öppningsdialogen i förträffliga ”True romance” och nickar instämmande.
De många och långa live-sekvenserna har jag knappt ord för. Bara ett bultande hjärta. Men jag förstår, igen, varför jag redan som liten knatte blev knockad av denne glamoröse utomjording och hans spektakulära musik och hans färgsprakande Vegas-shower. Alltihop stod i så skarp kontrast till den grå vardagen i 70-talets Borlänge att det verkligen kunde varit från en annan planet. Det intrycket kom att forma min syn på vad Amerika var för nånting och jag ville hit redan då…
Vid den tiden begrep jag däremot inte hur storartad musiken egentligen var, och än mindre begrep jag vilken explosiv orkester Elvis hade i ryggen. Men i Manhattan-salongen ett helt liv senare är jag beredd att utse TCB Band till det bästa som hänt mänskligheten sedan Biff Rydberg.
När de anförda av Ronnie Tutt – ett mirakel till trumslagare, så svängig att det tangerar det oanständiga – vevar på som värst i ”Tiger man”, ”A big hunk o’love” och en nasty ”Polk salad Annie” vill jag bara skrika rakt ut – och under eviga paradnumret ”Suspicious minds” är det en man i biomörkret som gör det också.
– Fuck yeah, hojtar han åt Tutts mullrande med pukorna.
Det hade han kunnat göra även åt James Burtons plockande på gitarrsträngarna, ingenting mindre än gudalikt det heller. Milda Matilda, faktiskt.
Honom – Burton – har jag faktiskt träffat, när han kompade Carola (!) och country-ikonen Marty Stuart under en gala i Jackson, Mississippi våren 2007. Han var som alla sanna sydstatspojkar exceptionellt artig och försäkrade att Elvis hade älskat Carola (faktum är att jag träffat även Elvis förste gitarrist, Scotty Moore, i Memphis 1997, och därmed spelar det ju ingen roll om jag checkar ut imorrn – livet är fullbordat).
Du, å din sida, frågar dig om du kommer älska ”Epic: Elvis in concert”.
Svaret är enkelt:
Fuck yeah!
ORSAKER TILL EXTAS
•Twisted Teens – Blame the clown (Album)
– Ung, hungrig och riktigt nasty garagerock från södern med snuvig sång och allt. Ett fynd!
•Sahara Hotnights – No one ever really changes (Album)
– Det som framförallt aldrig ändras är Hotnights storhet.
•Ebba Forsberg – Amen, amen, amen (Album)
– En av Sveriges allra bästa sångerskor i en svit Leonard Cohen-tolkningar som stoppar tiden.