Översteprästen från Fagersta välter Brooklyn
NEW YORK. Ah, den heliga rock ’n’roll-ceremonins västmanländska överstepräst…
Nu har han varit här och satt New York i brand igen.
Till och med en skeptisk gammal punkare från Hässelby vid min sida på teatern Brooklyn Paramount blir frälst.
Nä, det är inte bara Howlin Pelle’ Almqvist som en provocerande svinkall kväll intar den vackra gamla teatern mitt i downtown Brooklyn.
Han har som vanligt hela dynamitladdningen The Hives i ryggen och även övriga medlemmar förtjänar egentligen egna krönikor – inte minst Chris Dangerous, den explosiva punkversionen av Elvis trumslagarikon Ronnie Tutt, hyllad här så sent som för två veckor sedan. Han, Nicholaus Arson, Vigilante Carlstroem och The Johan And Only bränner på så det slår gnistor om dem både i smash hits som ”Main offender” och ”Walk idiot walk” och i helt nya pangnummer – av vilka inte minst öppningssnytingen ”Enough is enough” känns som en omedelbar evergreen.
Men det råkar vara mannen med världsmästarbältet i showmanship som för några timmar äger New York-kvällen och med vild energi, hänförande scentricks och skrän och skrik och spelad, Muhammad Ali-besläktad, exceptionellt roande hybris trissar några tusen lärljungar till eufori värdig ett väckelsemöte.
Det spelar ingen roll hur ofta jag ser honom, det är precis lika underhållande och exalterande varje gång. Han är den samtida rock ’n’roll-scenens master of ceremonies, dess evangelist och överstepräst, en Mister Bojangles uppvuxen på punksinglar, en gycklare extraordinaire, en rabbel-rouser och instigator som hämtad från ett revival-tält i djupaste södern på 1950-talet.
Gissa var den sortens påfåglar till entertainers uppskattas alldeles särskilt?
Som Pelle själv säger under en av sina obetalbara monologer:
– Jag hör att ni New Yorkers är lite högljudda, lite stöddiga och lite fulla av er själva. Åh, jag känner mig hemma.
Ha!
Till och med mitt sällskap i Brooklyn, en gammal punkare från stockholmsförorten Hässelby som redan upplevt allt under sitt snart 60-åriga liv, knockas.
Just Hives har Thomas, som han heter, aldrig sett live och under en försittning på klassiska dinern Juniors tvärs över Flatbush Avenue uttrycker han viss skepsis.
– Lika bra som Topper har jag svårt att tro att de kan vara, säger han och vispar med drinkpinnen i en Jack Daniel’s med Cola.
Topper är ett stockholmsband som spelar mer, ska vi säga, traditionell punk och för tjugo-tjugofem år sedan hade en semi-hit med låten ”Once a punk, always a punk”.
Enligt Thomas går de inte att överträffa.
Men översteprästen frälser även honom. Han har ett brett leende klistrat över ansiktet under hela showen och ser nästan ut att själv vilja kasta sig iväg och ”crowdsurfa” när Pelle på känt manér tar sig ut mitt i publikhavet och orsakar ännu mer rabalder.
På tunnelbanan tillbaka till Manhattan i den sena kvällen – efter ytterligare en J&C på Juniors, förstås – febrar han lyckligt om det vi just varit med om.
– Vilken lejontämjare , han är ju helt fenomenal, skrockar min gode vän.
Ja, till och med Topper-sångaren Jocke Hammarstedt ligger i lä.
Ett extra plus vill jag till sist dela ut för att bandet som alltid gör livet bättre går av scenen till tonerna av Carly Simon-balladen ”Nobody does it better”.
Inget kunde vara sannare.
ORSAKER TILL EXTAS
•Gorillaz – The Mountain (Album)
– Damon Albarn har nog faktiskt aldrig gjort något som berört mig lika mycket.
•Douglas Diamond – All night (Singel)
– Svenskt fynd…så här låter kvällen, ja.
•Ostron Rockefeller (Maträtt)
– På Dock’s på tredje avenyn på Manhattan är de helt sensationella.
