Final Destination – inget för katastroftänkare
En effektiv berg- och dalbana för nerverna
Publicerad 2025-05-16
Final Destination Bloodlines
Regi Adam Stein och Zach Lipovsky, med Kaitlyn Santa Juana, Teo Briones, Richard Harmon, Owen Patrick Joyner, Rya Kihlstedt, Tony Todd
FILMRECENSION. Ett kvarts sekel efter att den första ”Final Destination”-filmen kom har döden fortfarande en plan.
SKRÄCK. Det har hänt en hel del under de 14 år som gått sedan förra installationen i "Final Destination"-serien, och ännu mer under det kvartssekel som gått sedan den första. De digitala effekterna är till exempel bättre, könsrollerna på film uppdaterade och mainstreamskräcken blodslafsigare och mer av extra allt. Grundidén i "Final Destination Bloodlines" är ändå densamma: döden spelar huvudrollen, och döden har en plan.
Det börjar med 1960-tal och en utdragen kedjereaktionskatastrof under premiäröppningen av ett lyxigt utkikstorn där allt går episkt snett för samtliga på plats. De som sett de andra filmerna vet att det man tittar på förmodligen är en föraning som får som konsekvens att dödens planer tillfälligt grusas. Men decennier senare drömmer studenten Stefanie (Kaitlyn Santa Juana) detta exakta katastrofscenario varje natt utan att veta än att det finns en verklighetskoppling – eller att den påverkar flera grenar av hennes släkt.
"Final Destination"-filmerna är lök på laxen för alla katastroftänkare som redan tror (vet) att vad som helst kan hända när som helst. Varje verktyg, löst skosnöre och flambering kan leda till ond, bråd död, varje bio snabbt bli en dödsfälla. Resultatet här blir en effektiv berg- och dalbana där nerverna och fantasin är i spinn över allt som kan hända, och äckel- och skräckskratt när det väl händer som det händer. Dessutom, med en touch av carpe diem.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.