Guldbaggen gick i fyra nyanser av beige
Har ett kallt krig inletts mellan filmen och politiken?
Guldbaggegalan 2026 var en så blek tillställning att den sammanfattas bäst med vad som inte hände.
Kulturministern Parisa Liljestrand kom inte. Och Veronica Maggio fick inget pris.
Det finns texter som liksom skriver sig själva. När något är extremt bra eller extremt dåligt, när det händer något oväntat eller när det åtminstone finns någon eller något som sticker ut.
Men vad ska jag säga om Guldbaggen 2026? Mer än att det var ett särdeles intetsägande icke-event?
För den stora grejen i år handlade ju om vem som inte var där.
Alltså kulturministern Parisa Liljestrand, som nobbade både Göteborgs filmfestival och Guldbaggen i år och valde andra åtaganden i stället. Detta efter att förra året först ha blivit sågad vid den ena tillställningen och sedan utbuad vid den andra.
Barnsligt eller en rimlig markering?
Det finns väl olika sätt att se på saken på. Men jag gjorde mig hur som helst redo för en omgång klassiskt kulturvänsterbingo, med förra årets gala i färskt minne.
Men döm av min förvåning när jag insåg att beefen mellan Liljestrand och den svenska filmeliten har utvecklats till ett kallt krig, där båda sidor nu verkar syssla med någon typ av psykologisk krigföring i form av ignorering.
Visst, Lena Endre, Tarik Saleh och Fares Fares och några andra kritiserade beslutet på röda mattan, och värden Shima Niavarani fick in parafraseringen ”Filmer är ju en sådan otroligt viktig del av filmkonsten” i sin ohemult långa och sega öppningsmonolog. Men sedan låg alla nästan chockerande lågt i en och en halv timme, tills ”Kevlarsjäl”-regissören Maria Eriksson-Hecht klev in och återställde ordningen med en passage om politiker som vill fängsla barn.
Sedan levde tillställningen upp något i den sista akten, när alltid härliga Siw Malmkvist klev upp på scenen för att presentera bästa manliga huvudroll och delade ut en tvetydig komplimang som gick ut på att de manliga skådespelarna var snyggare förr, men mer äkta nu. Och Nour El Refai såg till att man fick fnissa åtminstone en gång under kvällen med sin imitation av hur repliker levereras i svensk film.
Och ja, visst var det helt rätt att ”Eagles of the republic” vann bästa film, att Torkel Petersson äntligen fick sin första bagge för sin biroll i ”Kevlarsjäl”, och att pr-kvinnan Ylva Swedenborg fick ett välförtjänt hederspris.
Men på det stora hela var det en gala som var halvdöd redan vid ankomsten och sedan knappt höll sig vid liv fram till målsnöret. Niavaranis manus var antingen för dumt eller för smart men hur som helst inte roligt. Tacktalen var halvtrista och överraskningarna få (och vinserveringen i ärlighetens namn möjligtvis lite väl snål?). Och kvällens första nyhet från galan var talande nog ännu en icke-händelse:
”Ingen Guldbagge till Veronica Maggio”.
Nu är man väldigt nyfiken på vem som inte ska komma och vem som inte ska vinna på nästa års gala.
Eller i alla fall på hur konflikten mellan filmen och politiken ska utveckla sig.