Lejonkungens uppväxt är en välgjord lektion om gott och ont
Realistiska bilder minskar sagokänslan
Publicerad 2024-12-18
Mufasa: Lejonkungen
Regi Barry Jenkins, med röster av Aaron Pierre (svensk röst John Alexander Eriksson), Kelvin Harrisson Jr. (Alexander Ferrer), Tiffany Boone (Minou Deilert), Billy Eichner (Björn Gustafsson), Seth Rogen (Linus Eklund Adolphsson), Preston Nyman (Anton Lundquist), John Kani (Peter Gardiner), Mads Mikkelsen (Mattias Knave).
Här kommer alla känslorna. Rädsla och avund, kärlek och svartsjuka, stolthet och vänskap. ”Mufasa: Lejonkungen” berättar om Simbas pappa. Hur han växte upp, flydde, fick vänner och blev respekterad. Hur ungen blev kungen. En duktig föreläsning om gott uppförande.
ANIMERAT Det ser verkligen verkligt ut.
Den digitala animationen har utvecklats fantastiskt sedan vi häpnade över dinosaurier i ”Jurassic park” 1993 och såg Gollum i ”Sagan om ringen” få liv via motion capture som fångade varenda muskel och min hos skådespelaren Andy Serkis. Nu mixas flera tekniska framsteg.
När kameran nu åker ut bland djuren är det nästan som att se en dokumentär. Lejonen rör sig med andra djur mot vattenhålet där de dricker vänskapligt med varandra. Leker och plaskar.
Men vänta nu.
Vi har sett sådana här dokumentärer. Vilda lejon äter faktiskt andra djur. Filmens bästisar brukar bli byte när rovdjuren måste äta sig mätta.
Det är lättare att svälja att det är en saga när allt är tydligt ritat som i första ”Lejonkungen” 1994. Där fick vi se lejonungen Simba brottas med dåligt samvete över sin fader Mufasas död, och fly ut i vildmarken. Simba kom tillbaka som vuxen och kämpade ner sin onde farbror Scar, som gjort Mufasas kungarike till en eländig diktatur.
”Lejonkungen” som tecknad film. Lätt att se som en fabel där djuren beter sig som människor. När djuren nu verkligen ser äkta ut blir realismen nästan ett hinder. I ”Mufasa: Lejonkungen” pratar lejonen om hur man jagar, om föda och att de är hungriga. Men de äter aldrig. Och går inte in på vilka av kompisarna i djurvärlden de i så fall skulle bli mätta på.
En fabel är det förstås fortfarande. De ser verkligen ut som vilda djur på savannen i östra Afrika, men de babblar på som i ett drama på en amerikansk high school.
I ramhandlingen får Simbas dotter Kiara höra historien om sin farfar Mufasa. Kiara är rädd för en storm, och för att trösta henne berättar apan Rafiki om när Mufasa var en rädd lejonunge som kom från sina föräldrar under ett regnoväder. Lille Mufasa spolas bort med floden och får hjälp undan hungriga krokodiler av lejonvalpen Taka som bor i en annan flock. De blir bästisar, som bröder, och växer upp tillsammans. Mufasa lär sig allt om jakt av Takas mamma Eshe, medan Taka är kronprins och skolas av sin triste fader att bli kung. Han får manliga levnadsråd om vikten av att lata sig och leva på lögner.
När Mufasa och Taka är vuxna anfalls deras flock av onda Utbölingar; storvuxna, gråvita lejon som bildat en ond armé och styrs av den gigantiske Kiros. Ett fantasifullt monster. Medan de jagas av Utbölingarna stöter Mustafa och Taka på honan Sarabi, fågeln Zazu och den filosofiske mandrillen Rafiki. Apan har själv tvingats iväg av fördomsfulla babianer och vet allt om utanförskap. Rafiki sprider visdomar och pratar som en kylskåpsmagnet. De olika djuren blir sin egen flock som hjälps åt för att överleva mot ondskan.
Kiara, och vi alla, får lära hur svåra upplevelser kan göra varelser hatiska. Allt är uppfostrande och förklarande, ibland ängsligt pedagogiskt. Som om inte berättelsen i sig är tydlig nog pausas Rafikis tillbakablickar då och då för att Timon och Pumbaa försöker vara lustiga. De ber om extra förklaringar för att förstå vad som hänt i rikets förflutna.
Första ”Lejonkungen” hade många starka sånger. Flera av Elton Johns smittsamma melodier har blivit klassiker. Det är svårt att höra att de nyskrivna låtarna av Lin-Manuel Miranda blir lika tidlösa. Trevlig bruksmusik i musikalgenren.
Första ”Lejonkungen” kom för 30 år sedan. Den här liknar mer den digitala nyinspelningen från 2019; lite tyngre, allvarligare, mörkare. Här finns visuellt fantastisk scener, i heta landskap och bland snö och is. Djuren är visuellt imponerande skapelser, men berättelsen är inte lika originell och charmig som originalet. Mer lektion än lek.
Filmen har biopremiär.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.