Kameran sveper fram i filmen som ett spöke
”Sound of falling” är tekniskt enastående
Publicerad 2026-01-08
Sound of falling
Regi Mascha Schilinski, med Hanna Heckt, Lena Urzendowsky, Zoë Baier, Lea Drinda.
FILMRECENSION. Årets tyska Oscarsbidrag är tekniskt enastående – men riskerar också att utsöndra en hög dos melatonin i sin publik.
DRAMA. Under pandemins första isolerande sommar hamnade regissören Mascha Schilinski och hennes manuspartner Louise Peter på en gammal övergiven bondgård i norra Tyskland. Bland allt bråte fanns ett gammalt fotografi, säkert hundra år gammalt, med tre bondflickor stirrandes in i kameran. Vilka var de? Vad för liv hade levts på den här platsen? Vilka minnen fanns etsade i dess väggar?
Maschas och Louise sejour på gården blir upprinnelsen till ”Sound of falling”. En film som inte bara belönades med jurypriset på Cannes-festivalen ifjol utan kort därefter även valdes till årets tyska Oscarsbidrag för Bästa internationella film.
”Sound of falling” är ingen lätt film att sätta ord på. Vi får följa fyra olika flickor under fyra olika tidsepoker – allt utspelande sig på samma tyska bondgård (för övrigt samma bondgård Mascha och Louise spenderade sommaren på).
Lösa kopplingar dyker upp
Vi har lilla Alma (Hanna Heckt) under tiden för första världskriget, Erika (Lea Drinda) någon gång under fyrtiotalet, Angelika (Lena Urzendowsky) i 80-talets DDR-Tyskland och Nelly (Zoë Baier) på den här sidan av 2000-talet. Till en början tycks endast bondgården de lever på knyta dem samman, men bit för bit dyker lösa kopplingar upp. Den amputerade mannen Erika smyger på i början av filmen visar sig vara samma person som den unge kille som Alma bor med i sin tid.
”Sound of falling” är ett labyrintiskt kollage om generationstrauma, på två och en halvtimme, om unga flickors liv och leverne utspritt över ett århundrade. Filmen skräder inte fram kronologiskt, varför mannen saknar ett ben får vi exempelvis veta först efter att halva filmen har gått, men vi inser snart att det egentligen inte spelar så stor roll.
Vi får inget riktigt narrativ att hålla fast vid, det är fragmentariskt och påminner mer om ett lapptäcke av minnen. Det hoppas fram och tillbaka i tiden mellan flickorna, utan förvarning eller tydlig åtskillnad.
Ju längre filmen går, desto mer ekar flickornas upplevelser av varandra. Lätt har ingen av dem. Det är övergrepp, identitetssökande och manliga sexualiserande blickar. Alla tycks även på något sätt ha en relation till döden. Muntert är det inte, men samtidigt väldigt vackert tack vare flickornas skådespel och imponerande kamera och ljudarbete.
”Sound of falling” är tekniskt en enastående filmupplevelse. Fotografen Fabian Gampers svepande kamera svävar likt ett spöke genom tid och rum. Tagningarna är ofta långa. Ofta kikar kameran genom nyckelhål, springor eller öppna dörrar. Ibland kranar den upp över deras huvuden eller dyker ner under vattenytan.
Upplevelsen är samtidigt både hypersubjektiv och utomkroppslig. Att det är en känsla av minnesglimtar vi får se framhävs av att bilden ibland blir oskarp, som om det är ett dåligt framkallat gammalt foto vi tittar på, eller att ljudet ibland sprakar likt en välspelad vinylskiva.
Gör det inte lätt för oss
Mascha Schilinski är ambitiös i sitt berättande och gör det inte lätt för oss. Väntar vi på att saker ska komma upp till ytan väntar vi förgäves. Filmen handlar lika mycket om vad vi inte får se som vad vi får se. Som åskådare tvingas vi läsa mellan bilderna snarare än att bli serverade svar. Det är inte lättillgängligt och säkerligen frustrerande för många.
Bristen på tydlig struktur och pekpinnar är prövande och risken är stor att din kropp svarar på filmen med att utsöndra en hög dos melatonin, men så fort du släpper taget om att försöka mästra ihop ett bekvämt narrativ framträder ett generations-epos vars tysta intensitet kryper dig under skinnet.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.