Detta har du gjort bättre förr, Robert Gustafsson
Magisk realism och en torrare historia i ”Regnmannen”
Publicerad 2025-12-23
Regnmannen
Regi Hannes Holm, med Robert Gustafsson, Jonas Karlsson, Emelia Sallhag, Jens Hultén, Sara Shirpey, Karin Lithman.
FILMRECENSION. Årets svenska juldagsfilm ”Regnmannen” har alla förutsättningar att bli en ny publiksuccé.
Prognosen är lovande, men bakom det svettiga fotot och en enastående Jonas Karlsson döljer sig en torrare historia.
DRAMAKOMEDI. I Sverige har vi sedan länge en tradition av att släppa årets stora familjefilm i juletider. Ofta blir det årets biosuccé när alla svenskar gemensamt traskar till biograferna under ledigheten.
Prognosen är till en början lovande för årets juldagsfilm – ”Regnmannen”. För regin står Hannes Holm, som för tio år sedan gav oss ”En man som heter Ove” – en av svensk filmhistorias största publiksuccéer någonsin. I huvudrollen har vi nationalskatten Robert Gustafsson som en kufisk gubbe, något han spelade med bravur i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Manuset är dessutom medskrivet och baserat på en roman av Jonas Karlsson, som även spelar en av huvudrollerna. Här har vi alltså riktiga drömförutsättningar.
Historisk torka
När filmen börjar får vi veta att Småland lider av en historisk torka. Solen steker och enligt SMHI finns inga regnmoln i sikte. I en liten by lever surkarten Ingmar (Gustafsson) med minnet av sin avlidna hustru och hennes trädgård som han förgäves försöker hålla vid liv trots vattenbristen. Ingmar, eller ”Lill-Bergman” som han också kallas, är en före detta demonisk teaterregissör med en trasig relation till dottern Erika (Emelia Sallhag). Låter det bekant har temat redan figurerat i höstens ”Sentimental value” och ”Jay Kelly”.
Den ende Ingmar egentligen har kontakt med, om än ofrivilligt, är hans munväder till granne Burman (Karlsson). Bakom ordpladdret lider Burman själv av en smärtsam skilsmässa han inte lyckas gå vidare ifrån.
Lite magisk realism dimper ner när Ingmar hittar en bortglömd vattenkran i sin igenvuxna trädgård. När han vrider på kranen börjar dropparna som ett mirakel inte bara falla från kranen – utan även från himlen. Det verkar inte bättre än att Ingmar med hjälp av kranen kan styra vädret. En förmåga som det frustrerade kommunalrådet i Kalmar (Karin Lithman) gärna vill utnyttja för att förbättra sin byråkratiska image. Av konsulenter från Stockholm får hon förklarat för sig att många följare på sociala medier är viktigare än enträget arbete. Ett mirakel som ger väljarna regn skulle göra susen.
Här finns både kommunsatir, charmiga skådespelare och förhöjd verklighet. Prognosen är definitivt god för ”Regnmannen”, men precis som SMHI-meteorologerna förklarar för de svettiga kommunarbetarna slår prognoser sällan rätt.
Det börjar som sagt lovande med en fullkomligt enastående Jonas Karlsson, som äger varje scen kameran hittar honom i. Debutanten Emelia Sallhag imponerar även hon som dottern Erika.
Obevekligt gassande sol
Visuellt är det slående. John Christian Rosenlunds foto fångar den obevekliga gassande solen så bra att hettan nästan osar ur bilderna. Man välkomnar regnet när Ingmar vrider på. Filmens stora ok är dock just Ingmar. Griniga gamla gubbar är en trop vi är välbekanta med, och det är inget fel i sig, men Ingmar förblir frustrerande tom och platt. Filmen lyckas aldrig forma honom till en människa av kött och känslor att bry sig om. Vi har sett Robert Gustafsson göra det här förut – och bättre.
Vi har sett mycket av det här tidigare – förutom kanske den magiska vattenkranen. Visst ligger en gemytlig trivsamhet över filmen, men riktigt kul blir det aldrig. Det är inte bara vatten man lider brist på, utan även humor. Charmen i det småländska regnmiraklet torkar snabbt ut. Man blir mer uppvärmd av det svettiga fotot än filmens försök till livsbejakande sentimentalitet.
”Regnmannen” lyckas inte vrida på tårkranen även om vissa solglimtar av hjärta och charm värmer något i det ruskiga vintervädret.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.