”28 years later” är en genant snedträff
Stämningen från första filmen är helt borta
Publicerad 2025-06-19
28 years later
Regi Danny Boyle, med Alfie Williams, Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Jack O'Connell, Edvin Ryding, Ralph Fiennes
FILMRECENSION. 23 år efter "28 dagar senare" återvänder Danny Boyle och Alex Garland till sin vredessmittade värld.
Men den snygga trailern var falsk marknadsföring.
SKRÄCK. När "28 dagar senare" kom 2002 började den med apor kopplade till elektroder, fastspända framför tv-apparater där klipp från världens kaos rullade på loop. Våldsamma kravaller, bränder, död. Djuraktivister bröt sig in, ett labbframtaget vredesvirus var ute ur buren.
Därifrån gick det snabbt dåligt för större delen av det brittiska fastlandets befolkning, och alla som kom i kontakt med de smittades blod eller bett blev död på rasande och snabba ben.
Det är en film som åldrats mer än väl, och att det kommer en uppföljare till nu är ingen chock. 2025 är Storbritannien isolerade från resten av Europa, och det aporna tvingades titta på är den overkliga nyhetscykel vi labbråttor möter varje dag.
I "28 veckor senare" (2007) hade USA-ledda NATO-styrkor gått in i ett (tydligen inte) infektionsfritt Storbritannien, återuppbyggnaden av samhället var påbörjad och människor som varit utomlands vid utbrottet kunde komma tillbaka till ett (inte tillräckligt strikt) bevakat karantänområde.
Har isolerat sig på en ö
I "28 years later" får man nu följa en 12-årig pojke (Alfie Williams) som lever i ett samhälle med överlevare som isolerat sig på en ö. Hans machopappa (Aaron Taylor-Johnson) ska för första gången ta med honom till fastlandet: det är dags för honom att ha ihjäl sin första smittade. Det ena leder till det andra och så vidare.
Danny Boyle och Alex Garland regisserade och skrev den första filmen, och är båda tillbaka. Trots att andra samarbeten de gjort – "The Beach och "Sunshine" – varit mindre lyckade har det de gjort var och en på sitt håll gjort att jag tillåtit mig att ha höga förväntningar. När Boyle återbesökte huvudpersonerna i "Trainspotting" 2017 gjorde han det med finess, och "T2 Trainspotting" var en oväntat rolig, melankolisk och smart fortsättning. Garland är ojämn, men "Ex machina", "Civil war" och "Warfare" har borgat för kvalitet och obehaglig stämning.
Ändå är "28 years later" en nästan osannolikt grov snedträff. De drar sitt världsbygge i grus. Den snygga trailern var falsk marknadsföring.
När bilder och klipp från öde storstäder kablades ut under pandemin var det till "28 dagar senare" som tankarna sökte sig. Cillian Murphy som till tonerna av Godspeed You! Black Emperor vandrade genom ett tomt och övergivet London hör till filmhistoriens mest effektfulla scener, och det var den stämningen som var storheten.
Stadsmiljöerna, relationerna, det mänskliga mörkret. Och, ljuset. Bokstäverna den lilla gruppen överlevande mot slutet lade ut för att förbipasserande flygplan skulle hitta dem var HELLO och inte HELP: bara genom att hålla ihop och räcka ut en hand klarar vi katastrofen.
Detta är i "28 years later" utbytt mot... sak på sak som händer utan att man känner något alls för någon alls. Den börjar i någon form av nästan humoristisk "Shaun of the dead"-ton, landar i en bisarr slutscen med känslan av Aphex Twin-musikvideo.
Inte särskilt skrämmande ”krypare”
Däremellan en Taylor-Johnson som spelar ut en inte särskilt subtil toxisk manlighet som om han hade en spegel framför ansiktet, klumpiga (om än korrekta) samtidskommentarer, Francis Bacon-inspirerade och inte särskilt skrämmande bäbisliknande "krypare" som knorvlar sig fram över skog och mark, en extrastor "alfa"-smittad som rasar, Edvin Rydings rökrutetuffa soldat, en mossig mödrar emellan-scen till änglasång och en jodinsmetad Ralph Fiennes som bygger torn av skelettdelar.
Det är stundtals direkt genant, och skrämmande vid inget tillfälle. Att det kommer en till uppföljare nästa år känns mer än onödigt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.