När får vi se Björn Ranelid ”göra en Houellebecq”?
Jan-Olov Andersson om ”I huvudet på Blanche Houellebecq”
Geni eller galenpanna?
När det gäller skådespeleri, stämmer kanske den sistnämnda benämningen in på Michel Houellebecq.
KRÖNIKA. Trots att jag säkert läser fler böcker än de flesta, finns det en hyllad författare, han har till och med nämnts som tänkbar Nobelprisvinnare, som jag aldrig har läst en rad av:
Jag kan inte ens uttala den 69-årige fransmannens efternamn. Har fått för mig att hans böcker är pretentiösa och konstiga. Och har med stor sannolikhet fel och har antagligen missat ett stort konstnärsskap.
Hans tycks gilla film. Flera av hans böcker har filmats, föga framgångsrikt. ”Elementarpartiklarna” har både blivit tysk långfilm och fransk tv-serie. Han har själv gjort en erotisk kortfilm med massor av nakna kvinnor. Och en långfilm som av flera utsågs till den sämsta franska filmen någonsin.
Mest intressant är hans skådespeleri. Det liknar inget annat. Han är närmast fenomenalt usel på att spela sig själv. Och tycks bara bli sämre och sämre.
Regissören Guillaume Nicloux har gjort en trilogi med Houellebecq i huvudrollen.
”Kidnappningen av Michel Houellebecq” (2014) är en slags fejkdokumentär om hur han försvann från en pr-turné för sin egen bok. Där är han mest vad som verkar vara sitt vanliga jag.
”Thalasso, eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” (2019) skildrar hur författaren och Gérard Depardieu möts på ett hälsohem och gör allt för att inte leva så hälsosamt som möjligt. Röker och dricker vin. Kidnappargänget från den tidigare filmen dyker upp igen. Ganska kul, men Houellebecq är mest nollställd i spelscenerna.
Nu är ”I huvudet på Blanche Houellebecq” aktuell på bio. Där åker han och stå upp-komikern Blanche Gardin till franska ögruppen Guadeloupe i Västindien. De ska vara domare i en lookalike-tävling där män ska klä ut sig till just Houellebecq. Längs vägen hamnar de i bråk om rasism och i klammeri med polisen. Författaren spelar sig själv nästan som i sömnen.
Ändå är det på något märkligt sätt en 
-underhållande film.
Så kanske ska jag omvärdera Houellebecq som skådespelare. För det krävs nog både mod, intelligens och självdistans för att spela sig själv så totalt frånvarande framför kameran.
Tänker också vilka svenska författare som skulle våga göra något liknande.
Fredrik Backman? Camilla Läckberg? David Lagercrantz? Andrev Walden, vars Augustprisade ”Jävla karlar” jag läser just nu?
Nä, det finns nog bara en: Björn Ranelid!
