Nya Nakna pistolen skjuter mest blankt
Knappt godkänd fortsättning för Frank Drebin
Publicerad 2025-07-30
The naked gun
Regi Akiva Schaffer, med Liam Neeson, Pamela Anderson, Kevin Durand, Paul Walter Hauser, Danny Huston, Busta Rhymes
FILMRECENSION. Leslie Nielsen, 1988.
Liam Neeson, 2025.
Räck upp en hand, ni som på allvar trodde att det här skulle bli bra.
Humor har förflyttats från biosalongerna till andra platser de senaste åren. Numera finns det otaligt många komediserier att hålla koll på. Samtidigt växer stand up-scenen på ett otroligt spännande sätt.
Men bra komedier på bioduken, det är en oförskämt sällsynt vara. I synnerhet modiga sådana, där hänsyn till eventuell kränkning inte existerar och manus faktiskt är välskrivet.
När det så nalkas nytag som detta är åtminstone jag skeptisk. Det känns på förhand billigt, även om Liam Neeson säkert är pissdyr. Men det börjar bra.
Hade fel – om att ha fel
Denna nya ”Nakna pistolen” inleds med en härlig självironi. Neeson spelar Frank Drebin Jr, son till Leslie Nielsens ikoniska karaktär. Skämten och raljerandet kring att efterträda, men ändå vara originell, görs med precis rätt glimt i ögat. Inte minst förhållningen till O J Simpsons (ständig otursgubbe i originalfilmerna) eftermäle bådar gott.
Vi är några stycken i det lilla pressuppbådet som garvar frikostigt där ett tag. Det är uppfriskande att motbevisas och jag sitter där och hoppas innerligt att det ska fortsätta så.
Men jag hade fel om att ha fel. Den initiala magkänslan var korrekt. Detta är dessvärre just billigt.
Likt valfri Monty Python-klassiker håller originalfilmen på många sätt fortfarande. Det finns en genomgående underfundighet och finess i såväl repliker som regi. Missförstånden, ordvitsarna, referenserna, knasigheterna, överdrifterna – ja, i stort sett alla beståndsdelar för en underhållande komedi, avsedd för en vuxen publik, leveras med ett syfte. I originalet alltså.
Humor överlag ser annorlunda ut nu än för 40 år sedan, men märkligt nog känns det som att just på bio har genren stagnerat. För den här 2025-upplagan saknar både finess och klass. Dess ojämnhet är nästintill förbryllande.
Stångande ”upprepningshumor”
Det finns roliga stunder även efter den pigga inledningen. En och annan ordvits har guldkant och att Neeson trots allt har en humorgen, det är sen gammalt. Att även Danny Huston och Pamela Anderson, i sina skurk- respektive romansroller, har så pass god tajming och leverans är uppfriskande.
Dock är det ett annat namn, vars ansikte aldrig syns, som påverkar allra mest: Seth MacFarlane.
”Family guy”-skaparen är producent och hans stångande ”upprepningshumor”, ihop med frikostig mängd ologiska avstickare, lämnar avtryck på den här produkten. Det funkar för en viss publik och kanske särskilt i tecknat format. I Frank Drebin Jr.s fall faller det kort.
Pungsparkar, kiss- och bajshumor och nya försök på ”skojigheter” man redan sett en miljon gånger flyger inte. Det är inte skådespelarnas fel.
Antiklimaktiskt
Ovanpå det är handlingens essens i princip rakt av kopierad från första filmen. Frank Jr. gör något dumt, blir avstängd, undersöker ändå en misstänkt affärsman, inleder en romans, snubblar sig fram tack vare henne och allt kulminerar vid ett sportevenemang – i detta fall på ett synnerligen antiklimatiskt sätt.
Jag hatar att man i komedier numera tror att man kan släta över medelmåttighet med fräna . Busta Rhymes får skärmtid, ihop med majoriteten av UFC-gänget (förutom den enda komiker de faktiskt har i stallet, Joe Rogan). Det var likadant med Eminem i nya ”Happy Gilmore”. Sådana genvägar må funka i filmer om ”Minecraft”, men inte i en uppföljare till en legendarisk komedirulle.
Nej, det är mestadels blanka skott som avfyras från den nakna pistolen numera – ändå lyckas den lämna hål i huvudet.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.