En filmupplevelse utöver det vanliga
Hyllade ”Nickel boys” är både extremt imponerande och tålamodsprövande
Publicerad 2025-03-10
Nickel boys
Regi RaMell Ross, med Ethan Herisse, Brandon Wilson, Aunjanue Ellis-Taylor, Daveed Diggs, Hamish Linklater, Fred Hechinger, Jimmie Fails.
FILMRECENSION. I RaMell Ross tvåfaldigt Oscarnominerade ”Nickel boys” skildras tillvaron på en brutal, rasistisk uppfostringsanstalt ur ett förstapersonsperspektiv.
Resultatet är både klaustrofobiskt och konstnärligt högkvalitativt.
DRAMA. Uppfostringsanstalten Florida School for Boys, även känd som Dozier School, öppnades år 1900 och stängdes ner först 2011, och omgavs under sina 111 år av rykten om övergrepp, misshandel, våldtäkter, tortyr och till och med mord.
2012 identifierades 55 gravar på området, samt bevis på ännu fler dödsfall, och några år senare hittades ytterligare 27 misstänkta, omärkta gravar.
I spåren av detta skrev Colson Whitehead boken ”Nickelpojkarna”, om två afroamerikanska pojkars upplevelser på en Dozier-liknande, rasistisk och segregerad ”reformskola” i 60-talets Florida. Och det är den som ligger till grund för RaMell Ross hyllade film, som var nominerad till både bästa film och bästa manus efter förlaga på årets Oscarsgala, och verkligen är en filmupplevelse utöver det vanliga.
Eftersom den är filmad nästan uteslutande ur ett förstapersonsperspektiv, och alltså låter oss se händelserna genom de två huvudpersonernas ögon.
Den första är Elwood Curtis (Ethan Herisse), som växer upp med en kärleksfull mormor (Aunjanue Ellis-Taylor) och hopp om framtiden, men liftar med fel person på sin väg till sin nya skola, blir arresterad i en stulen bil, och skickas till Nickel-akademin. Ett ställe där framför allt de svarta eleverna utsätts för brutal behandling, utnyttjas som illegal arbetskraft, och i praktiken inte kan komma ut förrän de fyller 18.
Och den andre är den mer illusionslösa Turner (Brandon Wilson), som Elwood träffar på akademin och utvecklar en stark vänskap med under förtvivlade förhållanden.
Det är en historia om övergrepp, rädsla, orättvisor och trauma. Men ”Nickel boys” fokuserar inte på att visa det fysiska våldet, även om hotet om det hela tiden finns i periferin, utan är snarare en sensorisk och surrealistisk upplevelse som ger en känslan av att man tar del av någons fragmenterande minnen.
Bitvis blir det förvirrande och lite prövande, med en form som är så dominant att den riskerar att överskugga handling och känslor.
Men som helhet är det icke desto mindre en drömlik, skakande, vacker och tekniskt sett extremt imponerande film, med otroligt foto av Jomo Fray och lika otroligt ljud.
Visas på Prime Video.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.