Mardrömmar på film är inget för amatörer
Lars von Trier och Ari Aster är några av dem som lyckats
KRÖNIKA. Hyrpremiäraktuella ”Exit 8” och bioaktuella ”If I had legs I’d kick you” lyckas med något som de flesta regissörer misslyckas med: att fånga känslan av att vara i en mardröm.
Vi har fler tips till dem som är ute efter drömmigt obehag.
Premiäraktuella ”Alpha” snuddar vid den. Japanska ”Exit 8” (ny på hyr på TriArt Play) fångar den, liksom bioaktuella ”If I had legs I’d kick you”. Känslan av att vara i en mardröm.
I ”Exit 8” fastnar en ung man i en vindlande tunnelbanegångsloop när han försöker ta sig ut till flickvännen som just berättat att hon är gravid. I ”If I had legs I’d kick you” kämpar en sammanbrottande mamma med jobbstress, ett äktenskap i fritt fall, ett hem där hålet i det vattenskadade taket bara blir större och hantverkarna aldrig blir klara, och en dotter med en märklig sjukdom som kräver maskiner, mathets och slangar i magen. Tempot eskalerar, allt blir mer och mer vrickat.
Amatörabsurdism
Guld för den lilla percentil av oss som älskar att höra om andras drömmar och kanske vid fler tillfällen än ett berättat om egna för alla som är ointresserade.
Jag inbillar mig att vi i denna utsatta grupp har extra svårt för när regissörer försöker men misslyckas med att komma åt det som pågår i våra hjärnor om nätterna. Till skillnad från de nämnda exemplen blir resultatet oftast fattigt fantasilös amatörabsurdism som inte når upp till knäna på riktiga drömmar.
Sedan finns de där sällsynta regissörerna som verkar ha fri tillgång till egna och våra undermedvetna och lyckas överföra dem till film.
David Lynch är förstås en av dem. Den extremt obehagliga stämningen i ”Lost highway”? Sitter som berg snart 30 år senare.
Lars von Trier är en annan. De myllrande fästingarna och mamman som deformerat sitt barns fötter genom att sätta skorna på fel fot i ”Antichrist”, och Kirsten Dunst som springer i slowmotion medan levande rankor försöker dra ner henne mot marken i ”Melancholia”? Som om han kikat in i just mitt huvud.
Samma sak med en regissör som Charlie Kaufman. I hans bortom skruvade ”Synecdoche, New York” flyter man bara med när människor blir helt andra människor, rum förvandlas till andra rum, det brinner, rasar och läcker ångest här och där.
Hållit fanan högt
”The shining” och ”Rösten från andra sidan” är klassiska exempel på drömmigt obehag, och på senare år har regissörer som Ari Aster och ”The drama”-aktuella Kristoffer Borgli hållit den fanan högt. Inte konstigt att de som producent och regissör slog ihop sina påsar för att göra nattsvart roliga ”Dream scenario”, som både handlar om och känns som mardrömmar av värsta sort.
Finns att se via biblioteket på Cineasterna och att hyra på de flesta tjänster. Gör det, och återberätta gärna en dröm redan i morgon.
Vi är minst tre som vill höra.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.