Inget får mig att må dåligt som feelgood-film
Någons ”Så som i himmelen” är en annans ”Så som i helvetet”
KRÖNIKA. Med lite socker i botten så går medicinen ner, sägs det. Men även det motsatta gäller, åtminstone när det kommer till film.
För utan ett uns av bitterhet blir det sliskigt och kväljande.
Sällan mår jag så dåligt som av feelgood-filmer.
För all del: ”Requiem for a dream”, och ”Nil by mouth” var inga skrattfester, och Michael Hanekes ”Pianisten” efter Elfriede Jelineks bok var plågsam att bevittna. För att inte tala om samme Hanekes ”Bennys video”. Hu!
Men dessa råsopar till filmer kommer oftast med förbehåll i form av åldersgränser och förfärat förhandssnack, medan feelgood-filmer bara pytsas ut helt utan varningar.
Gemensamt hatobjekt
En kompis gick och såg ”Så som i himmelen” med sin dejt när det begav sig. Efter filmen tittade de nervöst på varann. De tyckte båda att det var total smörja, men tänk om den andra inte höll med? I dag är de gifta. Få saker förenar lika mycket som ett gemensamt hatobjekt.
Själv höll jag ut i nästan 20 år innan jag med ett så öppet sinne jag förmådde tog mig an ”Så som i himmelen” och konstaterade att den var just så gräslig som jag befarat. Samma slutsats efter att jag såg ”En oväntad vänskap”.
Egentligen är det ju väldigt tydligt varför jag känner så. En actionrulle vill visa typ biljakter och kanske höja min puls lite, en skräckfilm få mig att hoppa till, men något som kallar sig feelgood vill inte bara få mig att känna något, den vill få mig att må bra. Och då vill jag skrika ”du vet ingenting om mig, feelgood-film, ingenting!” för att låna Nina Hemmingssons ord från en gammal serieruta.
För när känslor ska lockas fram då skrivs det på näsan, då manipuleras det, då sockras det in absurdum tills man vill spy. Det blir helt enkelt oäkta.
Kay Pollak har dragit sitt strå till stacken, helt klart, men annars är britterna och fransmännen de värsta feelgood-förbrytarna.
Jättebra eller jättehemsk?
Men vi människor är förstås olika. När jag var 23 år och jobbade i frukostmatsalen på ett hotell i England skickade jag iväg en ytterligare lite yngre svensk kollega på Todd Solondz djupt ironiskt betitlade ”Happiness”. Den är jättebra, sa jag. Fy fan den var ju jättehemsk, sa min traumatiserade kollega. Efter en kort diskussion kom vi ändå fram till att något kan vara jättehemskt och jättebra på samma gång. Och någons ”Så som i himmelen” är en annans ”Så som i helvetet”.
PS: Filmer som JAG mår bra av är i princip allt av Aki Kaurismäki och John Waters. De tar sig an fattigdom, alkoholism, hundbajsätande och seriemördare med humor, hjärta och bra soundtrack. DS.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.