Starkt porträtt av den unge Bob Dylans explosiva 1960-tal
Bevarar mystiken och lyfter musiken
Publicerad 2025-02-20
A complete unknown
Regi James Mangold, med Timothée Chalamet, Elle Fanning, Edward Norton, Monica Barbaro, Scoot McNairy, Dan Fogler, Boyd Holbrook.
Trovärdigt och gripande porträtt av den unge Bob Dylan när han gav nytt blod åt musikhistorien. Timothée Chalamet är utmärkt i huvudrollen, och skickliga skådespelare ger liv åt Dylans kolleger och kärlekar. En film om berömmelse, och musikens makt. Sångerna är filmens bultande hjärta.
DRAMA Bob Dylans unika röst är tacksam att härma för en komisk imitation. Timothée Chalamet lyckas göra det utan att vi skrattar, både när han pratar och när han sjunger. ”A complete unknown” får oss att tro att den är ett porträtt av konstnären som valp. Från ankomsten i New York 1961 till den högljudda brytningen med folkmusikens puritaner 1965.
Allt hände inte som i filmen, men den är konstnärligt sann.
Historien visar hur Bob Dylan, en okänd 20-åring, upptäcks av bland andra folkmusikens dåvarande höjdare Pete Seeger och Joan Baez. Tack vare sina fantastiska låtar och sättet han framför dem. Tidigt i filmen gör Timothée Chalamet en fin version av rariteten ”I was young when I left home”.
Snabbt ses han som folkmusikens räddare, han ger rörelsen sånger som når en stor publik. Men när Dylan vill gå vidare, och bygga ut sin musik med fler färger bryter en del med honom. Den sortens renläriga som vill förändra världen men inte vill att deras egen lilla domän ska förändras.
Edward Norton som Seeger, Monica Barbaro som Baez och Boyd Holbrook som Johnny Cash är alla bra. Deras sångnummer är tillräckligt lika originalen och funkar fint som kontrast till Dylans. Filmen betonar Woody Guthries betydelse för Dylan, och inspelningar med Guthrie blir filmens ljudliga bokstöd. Den svårt sjuke Guthrie spelas gripande av Scoot McNairy.
Mycket och många utelämnas i historien, som Dylans och The Beatles påverkan på varandra. Inte heller att han skrev låtar i Grekland och Italien våren 1964. Filmen stannar i östra USA.
På ett sätt är ”A complete unknown” en traditionell biografi som berättar saker som hände, hyfsat korrekt. Men får man veta mer om den riktige Bob Dylan?
Nej. 2007 kom den välgjorda ”I’m not there” som skildrade Bob Dylans liv i olika faser. Den var uppenbart påhittad, och huvudpersonerna heter inte ens Dylan och spelas av sex helt olika skådespelare. Ändå kom vi ut från första visningen och sa direkt att regissören/manusförfattaren Todd Haynes fattade Dylan.
Hans masker. Hans ovilja att låta sig definieras. Artistens ständiga förändring och pånyttfödelse har alltid varit ett sätt att hålla sig konstnärligt levande. Skrönorna. Inte stoppas i någon annans fack. Det syns de här åren, när han börjat kalla sig Bob Dylan. I filmen får han post hemifrån till namnet Robert Zimmerman.
Vi ser hur han först låter sig styras av äldre kolleger, av managern Albert Grossman och skivbolagsmannen John Hammond. Som säger vad han ska och inte ska sjunga. Men Dylan blir mer och mer skeptisk mot andras krav och förväntningar, inte minst publikens.
Det syns, men det pratas knappt om detta i filmen. Inga försök till förklaringar. Inte ett ord om andra som påverkade honom de här åren, musikaliskt och textmässigt. Sångerna bara finns där, tidlösa mästerverk. Man ser Dylan skriva och röka och skriva, utan att bry sig om flickvänner eller andra. Precis som han ofta knattrar på skrivmaskinen i underbara dokumentären ”Don’t look back”, inspelad under hans brittiska turné just våren 1965.
Filmens flickvän Suzie (Elle Fanning), försöker förgäves få ur sin mystiske pojkvän något om vem han är och var han kommer ifrån. Filmens Dylan hittar på en bakgrund, och är bara intresserad av vad han kan bli. Han låter sångerna tala, och de är ofta så mångtydiga att onödigt många människor blivit galna av att försöka avkoda dem.
Här används musiknummer ofta för att förstärka känslor, som i en fantastisk scen med ”The times they are a-changin’”. ”Masters of war” på en källarklubb mitt under Kubakrisens skräck. ”It ain’t me ,babe”, som visar varför kvinnorna i hans liv tycker att han är en skitstövel.
Det är inte en film om privatpersonen Dylan utan om hans växande berömmelse. Titeln är en rad ur hans ilskna klassiker ”Like a Rolling Stone”, men också en klarögd sammanfattning. Sångerna bara kommer. Alla stirrar storögt och fascineras. Många undrar hur. Folkmusiker som varit faderligt stolta över sin unge skyddsling blir besvikna när talangen rymmer hemifrån mot nya äventyr.
Han är okänd när han kommer. Han är världsberömd, men fortfarande en gåta när han åker iväg på motorcykeln.
Mot nästa röst. Mot nästa rock. Mot nästa roll.
Filmen har premiär på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.
