Ny Frankenstein – ur brudens perspektiv
”The bride” är extra allt, på alla fronter
Publicerad 2026-03-05
The bride!
Regi Maggie Gyllenhaal, med Jessie Buckley, Christian Bale, Annette Bening, Peter Sarsgaard, Penélope Cruz, Jake Gyllenhaal
FILMRECENSION. Maggie Gyllenhaal följer upp regidebuten "The lost daughter" med att återberätta historien om Frankensteins ikoniska brud – ur brudens perspektiv.
Resultatet är extra allt, på alla fronter.
DRAMAKOMEDI/SKRÄCKROMANTIK. "Want friend. Like me."
När "Frankensteins brud" kom 1935 blev den en av filmhistoriens få exempel på uppföljare långt bättre än föregångarna – och den står sig än i dag. I filmen (som finns att se på Internet Archive) skapar två vetenskapsmän en partner till Frankensteins pockande monster med hjälp av ett köpt kvinnolik.
Bruden i fråga är med i kanske tre minuter mot slutet. Säger ingenting. Fräser bara, men visar med hela sitt väsen att hon tackar nej till upplägget i stort. Priset hon får betala är omedelbar död.
I "The bride!" berättar Maggie Gyllenhaal nu hennes historia, och den här gången får hon uppleva en stökig romans och starta en kvinnorevolution.
Vilat i århundraden
I Gyllenhaals variant har "Frankenstein"-författaren Mary Shelleys ande legat vilande i århundraden medan hon försökt formulera det hon inte kunde få ut när romanen skrevs 1818. Nu börjar orden komma till henne, hon är redo och kan inte längre vara tyst. "Nu" är 1930-talet, och platsen hon ska kasta sig in i är ett maffiaridet Chicago. Hur? Ta över någon annans kropp.
Swingjazzen flödar på en festmyllrande restaurang, och vid ett av borden badar en grupp mäktiga män sitt sällskap av eskorter i sexism. En av kvinnorna är Ida (Jessie Buckley), och i en "Exorcisten"-liknande scen blir hon plötsligt besatt av Shelleys ande. Det ena leder till det andra och inom någon kvart har hon kräkts över svin, skrikande pekat ut maffiabossen Lupino (Zlatko Burić) som skyldig till flera brott och blivit mördad.
Samtidigt har monstret Frank (Christian Bale) sökt upp dr Euphronious (Annette Bening) för att få hjälp med sin önskan om en följeslagare. Han vill uppleva en relation. Sex. Inte vara så ensam. Snart är Idas lik uppgrävt, problemet i alla fall halvlöst, och de två monstren på flykt undan polis och lynchmobb.
Inspirationen har Gyllenhaal hämtat från de laglösa paren i filmer som "Det grymma landet", "Wild at heart" och "Bonnie och Clyde", och det smattrar över lag av så många filmreferenser att man undrar vem filmen egentligen är till för.
Den som väntar sig något i linje med hennes lågmält fantastiska regidebut "The lost daughter" – där hon och Olivia Colman krossade en med porträttet av en lite trumpen medelålders turist med emotionellt bagage – får alltså styra om förväntningarna.
Hamras fram med storslägga
"The bride!" är snäppet för mycket extra allt från start. Det är bildspråk, skådespel, dialog, kostymer, musik och dansnummer till Fever Ray på absolut högsta volym. Det är visserligen ofta kul, men överskuggas av att metoo-budskapet hamras fram med storslägga. Det känns många gånger direkt yrvaket, blir ibland nästan barnsligt övertydligt. Att det finns anledningar till kvinnligt raseri skrivs på publikens näsa, i scen efter scen.
Logiskt sett är filmen med andra ord inte särskilt bra. Ändå känns den förlösande och känslomässigt välbehövlig, inte minst som en nödvändig påminnelse till dem av oss som varje dag rasar och känner ren hopplöshet över något nytt som kommer fram i Epstein-affärerna, andra liknande berättelser, kvinnors situation i länder som Afghanistan och Iran, med mera, alltid mera: uppvaknandet är något som bara börjat, även om det finns rörelser som försöker inbilla oss att det redan är över.
Den som alls känner ett behov av de här breda penseldragen och/eller behöver sig en stänkare ska försöka se ”The bride!” på så stor duk som möjligt, på så hög volym som möjligt.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.